På väg till nattis...

I fredagens Aftonbladet beskrivs hur Cornelia, 1 år, fick åka med taxi till sitt nattis.

Hon hade alltså varit på förskola halva dagen med andra vuxna än mamma och andra barn i behov av omsorg och uppmärksamhet. Nu skulle hon till nattis med nya barn och ny personal. Länken mellan dessa två världar i ett litet barns liv var alltså en vilt främmande taxichaufför. Ingen hon kände åkte med. Och de åkte först till fel nattis - igen nya, främmande människor, och sedan vidare tills det blev rätt. Med det märkte inte Cornelia, som till slut somnade i kaoset.

Det finns många aspekter i denna historia. Den psykologiska aspekten är uppenbar. För en omogen 1-årings hjärna upplevdes nog färden som rätt traumatisk. Barnets behov av en liten värld omgiven av få vuxna som det har en nära anknytning till - tillgodoseddes inte.

Sedan kommer den ekonomiska aspekten. Hur kan det vara lönsamt för ett samhälle att finansiera barnomsorgen för detta lilla barn med de extrakostnader det innebär med transportkostnader, löner för personal som jobbar på obekväm arbetstid och de allmänna statliga subventionerna som ligger lågt räknat runt 160 000 pr barn pr år? En infektionskänslig 1-åring ger även kostnader i form av VAB-dagar.

Men det Sverige oroar sig för är naturligtvis säkerhetsaspekten. Vi nöjer vi oss med att diskutera hur stora gruskornen får vara i lekparken, hur rutschkanan ska utformas och hurvida man kan lita på taxichaufförer som skjutsar ensamma 1-åringar. Hur kan vi vara blinda för att vi finansierar den psykiska ohälsan som drabbar varje barn som inte klarar av dessa trauman?

Den nya kvinnofällan

Aftonbladet rapporterar om en ny kvinnofälla - lifestyle-stressen. En undersökning med 6 500 kvinnor från 21 olika länder visar på den ökande stresskänslan hos kvinnor. Varannan svensk kvinna känner sig stressad, var tredje har sömnproblem och många känner oro, ängslan och ångest. Varför? Därför att vi har ett så krävande privatliv som ska kombineras med ett lyckat yrkesliv. Det är alltså barnen som stressar oss och familjen...

Eller kan det vara tvärt om? Att det är jobbet som stressar oss? Att kvinnor innerst inne känner att barnafostrande och familjebyggande är något man vill hinna med först och främst?

En annan undersökning där 11 000 europeiska kvinnor svarat visar tydligt att en stor majoritet av kvinnorna önskar mer tid till familjen och barnen. De önskar ett officiellt erkännande av moderskapet, mer flexibilitet och förståelse för att yrkeslivet måste se annorlunda ut när barnen är små.

Kanske kvinnor skulle må bättre om de fick bestämma lite mer själva?

Vad livet egentligen handlar om

Det är otroligt vad mycket tid och energi folk lägger ner på semestern. Detta ljuvliga, förväntansfulla lov är för många årets höjdpunkt och själva syftet med tillvaron. Bort från en slitsam vardag med trötta morgnar, långa dagar i vintermörker där morgonljuset är lika becksvart som vägen hem.

För om sommaren då ska man plötsligt hinna med nödvändiga saker som att röja förråden och fixa sommarstugan. Samtidigt ska det badas och betalas inträden till sommarland, det ska åkas och flygas till äventyrsland.

Hur lätt det är inte att tro att det just är fler aktiviteter, projekt och resor som fattas oss i vår vardag. Att livet handlar om det vi ännu inte har gjort eller upplevt. Förblindade ser vi inte att livet finns inom oss och de människor som står oss nära. De människor som ger oss sammanhang och mätbarhet.

Phillip Toledano skrev den rörande och illustrerade berättelsen "Days with my Father" inspirerad av just den insikten. "I feel lucky to have had these last three years. To have left nothing unsaid. To know that we have loved each other nakedly, without embarrassment. And to have discovered how funny he was. What an amazing, amazing gift!"

Låt oss berätta de historier som vi inte hunnit berätta och lyssna till de vi ännu ej hört. Det är det sommaren är till för. Det är det livet egentligen handlar om.

Liberal flopp i valfrihetsfrågor

"Förskola, vårdnadsbidrag och nannys - en diskussion om framtidens barnomsorg." Så hette seminariet Kommunal arrangerade i vackraVisby förra veckan. Medverkade gjorde bland annat Gudrun Schyman (Fi), Nyamko Sabuni (Fp) och Annelie Nordström, Kommunal. Och alla verkade rörande överens. Heltidsförskola till alla, även för barn till föräldralediga - tyckte Nyamko. Mer genuspedagogik, tyckte Gudrun. Bort med vårdnadsbidraget, tyckte alla.

Men vart tog friheten och valmöjligheterna vägen? Och liberalerna som sa sig försvara den? Feminism och pedagogism har förenat sig, och tydligen på bekostnad av äkta liberalism.

Ge oss gärna en förskola av hög kvalitet. Men tvinga oss inte skicka våra barn dit.

Utbyggd barnomsorgspeng välkommet

Kristdemokraternas årliga 1 maj demonstration marscherade under parollen "Frihet för familjen". Förutom välformulerade tankar från både Alf Svensson, Louise Hallin och P J Anders Linder och Stefan Fölster - lanserades ett nytt koncept.

Utbyggd barnomsorgspeng.

Dagens barnomsorgspeng ger alla föräldrar i alla kommuner möjligheten att få bidrag även för de egna barnen om de samtidigt tar hand om lika många barn utifrån. Har du vare sig utrymme eller lust att ta emot andras barn - så finns inget annat alternativ än att välja förskola om du vill ha stöd från det offentliga för din barnomsorg.

Vårdnadsbidraget har ju bara införts i vissa kommuner och med många begränsningar på när och hur du kan använda det. Dels är beloppet mycket lågt - max 3000 kronor. Och det gäller bara tills barnet fyllt 3 år.

Vill du däremot vara föräldraledig och samtidigt använda förskolan 20 timmar i veckan, betalar kommunen gladeligen 100 000 om året för ditt barn.

En utbyggd barnomsorgspeng innebär att föräldrar får del av de offentliga subventionerna som en sorts skattepliktig lön. De utför ju ett nödvändigt arbete genom att ta hand om sitt barn.

Detta reformförslag är mycket välkommet. Jag hoppas bara att beloppet blir tillräckligt högt och att kristdemokraterna får genomslag både i de egna leden och inom alliansen.

"Vi har i dag en situation där Sveriges barnfamiljer är kraftigt överbeskattade, där skattemedlem sedan går tillbaka till barnfamiljerna - om de lever politiskt korrekt." Kanske inom en snar framtid kan Ingegerd Troedssons klarsynta analys förpassas till historeböckerna?

Allt fler småbarn i stora dagisgrupper

Allt fler småbarn i stora dagisgrupper - så låter rubriken i Dagens Samhälle (16, 2011) när de beskriver den svenska dagistrenden. Sedan 2003 har antalet småbarnsgrupper med 17+ inskrivna barn tredubblats. Nästan 1/5 av all barngrupper har mer än 21 barn.

Samtidigt skriver DN om hur över 700 förskollärare sjukskrevs i fjol efter jobbskada. "Bitna, sparkade och klösta - på jobbet," skriver Metro - även de refererar till Arbetsmiljöverkets undersökning. Man skulle även kunna skriva om alla de förskolelärare som sjukskrivs pga stress, för höga bullernivåer och utbrändhet. Förskolelärare är den yrkeskategori som är bäst på sjukskrivningar i Sverige.

Per Ove Kellgren, facklig företrädare för lärarförbundet i Malmö, säger i en intervju i Metro: "Det har förvärrats i och med större barngrupper. Trängseln och arbetsbelastningen gör förskolelärarna stressade, och stressad personal medför stressade barn."

Skolverkets undervisningsråd, Magdalena Karlsson säger följande till Dagens Samhälle: "För små barn kan det vara stressande att knyta många relationer under en dag, det är det främsta bekymret". Barn som inte blir sedda och bekräftade riskerar att bli störda i sin emotionella och språkliga utveckling, enligt forskningen.

Vad säger allt detta om kvaliteten på den svenska förskolan? Har vi råd med att försumma en hel generation?

Hur definierar vi barnfattigdomen i Sverige?

Håkan Juholt (S) har börjat sin karriär som partiordförande med att traditionsenligt rikta strålkastarna mot en av orättvisorna - barnfattigdomen. Bekämpandet av detsamma ser ut att kunna bli en enande fråga för S, nu ska det minsann handla om barnen. Vissa ifrågasätter användandet av Rädda Barnens siffror och menar att den tillfälligt ökande fattigdomen beror på finanskrisen och att barnfattigdomen i själva verket har halverats sedan 1997.

Jan Ericsson (M) ger förstås arbetslinjen och alliansregeringen beröm för halveringen. Och således fortsätter sifferdiskussionen partiblocken sinsemellan. Därför att här i Sverige mäts hur människor mår med hur mycket de har i plånboken.

Att det kan finnas andra former av fattigdom, t ex missbruksproblematik, berör barnminister Maria Larsson i den följande debatten i SvD., som även fortsätter i Aftonbladet...

Det är här vi börjar närma oss kärnan - kan egentligen fattigdom mätas enbart i hur mycket föräldrarna har i plånboken? 7-åringen från finorten som lever med pappans dolda missbruk, finns inte med i fattigdomsstatistiken. Ej heller tonårsflickan som aldrig känt tillräckligt emotionellt stöd från pressade, heltidsarbetande föräldrar.

Kanske har vi en emotionell fattigdom i Sverige bland barn och unga som är lika alarmerande? Det vi vet är att den psykiska ohälsan ökar . Och det märkliga är att ohälsan inte tar hänsyn till hur mycket familjen tjänar. Anorexia är t ex vanligare bland akademikers barn, enligt en studie. Vi hittar psykisk ohälsa hos arbetar- medel- och överklass. Finns det ett samband med det faktum att barns tid med föräldrar bara fortsatt att minska de senaste decennierna, vilket Chrapkowska i Gp felaktigt benekar?

Kanske har vi börjat skörda resultaten av decennier av svensk familjepolitik där föräldraskapet "outsourcas" i arbetslinjens namn? Och där ingen, vare sig fattig eller rik, riktigt hinner med att vara förälder de arma timmar som finns kvar efter dagishämtningen?

Vad jag vet att är att mina barn känt sig lyckligt rika när jag fått leva med de i ett ocean av kvantitetstid. Och troligtvis fanns vi nog just då medräknade i statistiken över barnfattigdom i Sverige...

Människan - hundens bästa vän

SVT har börjat med en ny dokussåpa, Huset fullt av hundar. 6 hundar förs i hop i ett hus och ska röstas ut tills segraren till slut får åka hem med sin nya matte. Det är inte mycket som får svensken att riktigt reagera. Men nu har 1000-tals anslutit sig till facebook grupper och skickar in arga mejl till SVT - en folkrörelse som reser sig upp till kamp för hunden. Veterinärer sågar konseptet och beskriver hur stressade hundarna blir eftersom de är okända för varandra och även huset och omgivningen är ny. Och visst går det att hålla med. Djuren har inte frivilligt gått in i detta eller skrivit på något guldkantigt kontrakt. Förhoppningsvis är de lyckligt omedvetna om den eventuella förnedringen mediaexponeringen medför.
Men jag kan inte låta bli att tänka på de uteblivna reaktionerna när 1-åriga människovalpar förs i hop i ny omgivning när det är dags för inskolning i förskolan. Stressen är den samma. Ångesten över att allt är annorlunda och att den ende som kan skapa lugn i stormen, mamma eller pappa, inte är där. Barnen har heller inget val. Men ingen skickar arga mejl eller startar någon grupp på facebook. Det kanske är dags för en folkrörelse - upp till kamp för barnen?

Alla kvinnor är inte ministrar

Nu har det varit så mycket tal om hemmafruar så då var det dags att bjuda in karriärsmammor i tv4-soffan igen. Det svenska förkroppsligandet av karriärsmamman är ju EU-minister Birgitta Ohlsson (som för övrigt fick utmärkelsen karriärmama 2010 i tidningen Mama). Hon kan det där med att berätta för oss kvinnor hur vi ska få till det här med jämställdhet. För den som har missat de heta tipsen, så återges de här:

1)Gift dig med en icke-dinosaurie. I den kategorin tillhör varelser som tar ut föräldraledighet, minst 50 och helst 100%.

2)Ställ mammakrav på jobbet - kräva att möten inte läggs på kvällar, försöka jobba hemifrån och minimera resandet..

3)Om det inte går finns det ju chefer som tillåter att spädbarnen är med eller att partnern kommer in för amningspauser.

4)Investera i en ordentlig bröstpump!


Sedan förstås gäller det ju att strunta i klädhögar, bakande av cupcakes och andra onödigheter. Man kan ju faktiskt även gå på gymet lite mer sällan än förut.


Det var bara en liten haka med det hela. Alla kvinnor är inte ministrar. De befinner sig i offentlig sektor inom lågavlönade vård- och omsorgsyrken. Vissa gifte sig tom med dinosaurien Rex Företagareus, en sällsynt art i Sverige, men som har svårt att ta ut någon föräldraledighet utan att utrotas.

Jag tror inte ens, ärlig talat, att patienterna skulle uppskatta att spädbarn följde med på jobbet. Pauser är svåra att få till ändå, amningspauser och bröstpumpspauser en saga blott.

Ändå tycker minister Ohlsson att välutbildade kvinnor runt om i Europa och Sverige borde göra som hon - arbeta mera, helst från dag 1, bebisen kan ju bara vara med på jobbet. Ungefär som Marie Antoniette som rekommenderade tårta när man nu hade slut på bröd.

Majoriteten kvinnor kommer alltid välja vård och omsorgs yrken. Och de är bröd de vill ha - möjligheten att vårda även sitt eget barn. Och frågan är om tårta är så sunt i längden...

Kvinnor väljer alltid fel

Efter nogranna granskningar har någon hittat några enstaka, motsträviga kvarlevor från en utdöende art - hemmafruar. Än mer oroväckande är det att det verkar vara en växande trend.

Kvällsöppet i TV4 ställde i går kväll frågan "Är det nya hemmafruidealet en kvinnofälla?" Tidningen Vi Föräldrar är också mycket oroade över hur det ska gå om kvinnor åter fastnar i 50-talets könsroller och låga pensioner. Vi vet ju att kvinnor alltid väljer fel om de nu skulle få möjligheten att välja själva.

Som tur är har vi politiker som vet bättre. Om någon kvinna skulle kunna tänka sig jobba deltid för att, ve och fasa, ta hand om barn och familj, så finns det politiska styrmedel för att undvika detta. T ex kommer ju den kvoterade föräldraförsäkringen se till att kvinnors jobbskolk inte får fortsätta, åtminstonde inte mer än 6 månader. Dessutom har vi ju individuell beskattning för att undvika att kvinnan binder sig till någon annan än sin huvudförsörjare, staten.

Det verkar som om att några kvinnor till och med ifrågasätter den offentliga barnomsorgen och tror sig själva kunna ersätta utbildade pedagoger. De vägrar låta sitt barn ta del av de statliga subventionerna på 140 000 pr barn och år och gör sig otillgängliga på arbetsmarknaden. Kvinnor får gärna sköta ministeruppdrag, men att sköta egna barn kräver specialkompetens.

Som tur är har vi lyckats få in de allra flesta kvinnor in i riktiga arbeten - inom vård, barnomsorg och skola i kommuner och landsting över hela Sverige. Fortfarande toppar kvinnor sjukskrivningsstatistiken och självklart beror detta på att de fortfarande gör för mycket hemma.

Staten måste gå in och ta hand om detta genom jämställdhetsåtgärder, både piska såväl som morot. Då kan äntligen den svenska kvinnan bli som vi vill - totalt fri från familjeförpliktelser och tråkiga kärleksrelationer. Tänk så mycket resurser som då frigörs till arbetsmarknadens och statens förfogande. Dessutom kommer det skapa oerhört många arbetstillfällen, i synnerhet inom socialtjänsten, vården och psykiatrin.

Vi måste sätta stopp för hemmafru trenden. Fri är enbart den kvinna som aldrig behöver välja familjen.

Mammor mer sjukskrivna än pappor

SvD publicerar idag en studie som institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering har gjort. Studien konstanterar att mammor är mer sjukskrivna än pappor, gällande alla brancher och i 15 år efter första barnets födelse.

Man kan tycka att siffrorna är upprörande - de bekräftar ju den förhatta uppfattningen om att man tar en högre risk genom att anställa en kvinna. Men siffrorna bekräftar även en annan bild - utopin om att karriär och småbarnsliv går att kombinera.

Många mammor känner sig stressade i karriärskarusellen. De känner sig tvingade att skola in på förskolan trots att hjärtat värker och barnet inte alls verkar moget. De slits mellan kraven på jobbet och uppslitande lämningar med gråtande barn. Är det egentligen konstigt att det slutar i en sjukskrivning som kostar samhället enorma summar pengar?

Även barnomsorgen, som är förutsättningen för att föräldrar kan jobba, kostar. Om alla skattemedel föräldrarna drar in skulle använts för att täcka förskolesubventionerna, räcker pengerna ändå inte. Sedan tillkommer kostnaderna för vård av sjukt barn, rätten till förskola för barn till föräldralediga och arbetssökande osv osv.

Att DN i en ledarartikel konkluderar med att tvångsdelning av hemarbetet är den slutgiltiga lösningen på problemet - ids jag inte ens kommentera - det har Madeleine Lidman gjort utomordentlig i sin artikel "Barnen är inte orsaken" på bloggen hemmaföräldrar.

Kanske är det dags att tänka om? Föräldraskapet är som en kurs i ledarskap och kompetensutveckling. Åren hemma är därför en viktig investering - inte enbart i barnens liv, utan i ens eget och för samhället i stort. Det borde vara ett stort minus för karriären att gå minste om denna gedigna utbildning!

Ett föräldrasmart Sverige

Svd beskriver i sin artikel "Kunskap kan bättra på jämställdheten" hur småbarnsföräldrar diskrimineras på arbetsplatsen efter föräldraledigheten. De berättar om lägre löner, mindre ansvar och försämrade arbetsuppgifter. Allt vittnar om en urotningshotad vetskap i Sverige - insikten om föräldraskapets kompetensutvecklande betydelse.

Det är inte enbart företagen som saknar insikt- oftast har inte föräldrarna ens det själva och allra minst Sveriges eminenta beslutsfattare. I decennier har föräldrar övertygats om att de med fördel kan ersättas av proffsen på hemmaplan och att de är oersättliga på jobbet. Verkligheten är ner- och uppvänd.

Om föräldrar inte ersätts av proffsen, utan låter sig formas av sitt föräldraskap - är det inte en individ med förlorade karriärsmöjligheter som återvänder till jobbet, utan en föräldrasmart individ, efterfrågad på arbetsmarknaden.

För att citera Tiina Bruno, företagscoach och grundare av konceptet Föräldrasmart har du som förälder blivit bättre på:
• Kreativitet
• Flexibilitet
• Effektivitet
• Ha många bollar i
luften
• Organisera och
hantera logistik
• Hantera konflikter
• Sätta gränser för
andra och dig själv
• Hantera stress och
kaos
• Ha tålamod
• Acceptera nederlag
• Visa empati
• Hantera
motivationstekniker
• Hantera personers
motsatta behov
• Ge och ta feed back

Listan skulle kunna göras längre. Vad Sverige behöver är föräldrasmarta föräldrar och företag som "aktivt identifierar, uppmärksammar och tar tillvara föräldrakompetens på arbetsplatsen – från förhållningssätt till konkret handling i vardagen. Steget vidare från att vara föräldravänlig, dvs inte bara GE stöd osv utan att som arbetsgivare på ett smart sätt börja TA EMOT och TA TILLVARA den kompetensutveckling man gör som förälder. "

Låt föräldrar vara föräldrar. Det är inget hot mot arbetslinjen - det är en tillgång för hela samhället!

Tidsbristen - en myt?

Bremberg på Folkhälsoinstitutet skriver i Sydsvenskan att "tidsbristen är en myt". Barn har tillräckligt med föräldratid.

Denna konklusion bygger Bremberg på en undersökning från SCB från 2009 som konstanterar att barn tycker mamma har tid om de vill prata.

Det Bremberg verkar missa totalt är att barn inte längre vill prata med vuxna - att de är alienerade och segregerade från vuxensamhället, utlämnade åt sig själva och sina jämnåriga kompisar.

Detta ålderssegregerade samhälle bär mycket av skulden för den växande psykiska ohälsan än Bremberg vågar inse.

Fokhälsoinstitutet bär mer och mer prägel utav att vara ett organ primärt för statsmakten och sekundärt för folkhälsan.

Vårdnadsbidraget och vansinne

De senaste dagarna har medierna agerat domedagsprofeter och skälet för gudarnas vrede är självfallet vårdnadsbidraget. Kvinnofällan, därför att mest kvinnor använder det. Fiaskot, därför att så få använder det. Tjuven, därför att det snor pengar från den kommunala barnomsorgen. Hatad barn har många namn. Frågan är om det egentligen förhåller sig så att det svenska folket hellre vill ha förskolan som det enda alternativet? Frågan är väl snarare om profeterna/medierna springer i takt med folket? Eller har de för länge sedan har glömt hur det var att bara vara människa, jag höll nästan på att säga verklighetens folk?

Jag har själv förmånen att känna några av dessa unika 2% människor som använt vårdnadsbidraget och vet vilket lyft det varit för familjen. Glädjen över att få kunna vara hemma dessa första viktiga åren när språket och hjärnan genomgår sin mest explosiva utveckling. Att få möjligheten att bygga en grundmur i barnet av trygghet och kärlek i en lugn hemmamiljö. Alternativet? Förskola efter 1 års ålder. Omgiven av en yrkeskår med Sveriges högsta sjukfrånvaro. Omringad av alldeles för många barn i samma ålder och alldeles för få vuxna.

Jag har svårt att förstå att det är alternativen som kritiseras när det är kvalitén i förskolan som är bristfällig. Visserligen finns det en vilja att satsa mer pengar för att åtgärda problemen. I Uppsala har man inför 2011 beslutat att bevilja 21 miljoner kronor på satsningar i skola och förskola. 13 miljoner av dessa läggs på en utökning av vistelsetiden för barn till föräldralediga och arbetssökande från 15 till 20 timmar. En satsning som enbart leder till att gruppen på 1500 barn, som har en förälder hemma och egentligen inte är i behov av barnomsorg, kommer att öka med motsvarande kostnader. Kommunen hade sparat 150 miljoner kronor pr år om dessa barn vårdats hemma. Hur resonerar man då när man tycker att vårdnadsbidraget "stjäl resurser från förskolan"? De 276 barn som använder vårdnadsbidraget i Uppsala har i stället sparat 17,5 miljoner kronor åt kommunen. Den enda slutsatsen man kan dra är att i medierna och kommunernas värld, är det inte sunt förnuft, utan de extrema ideologierna som styr.