Men varför pratar ingen om hur mycket samhället förlorar på att ingen är hemma och närvarande? Att det är skolsyster som upptäcker att 10-åringen skär sig och inte en mamma? Den ökande psykiska ohälsan är fruktansvärd kostsam för samhället och inte minst smärtsam för den som drabbas av det.
Kanske är det dags att ifrågasätta det svenska statsprojektet "projekt frigöra-kvinnan-från-hemmet-till-arbetsmarknaden"? Den heliga offentliga barnomsorgen subventioneras med enorma summor skattemedel och nu har barnen varit ett statligt projekt i åratal. Men antalet elever som går ut grundskolan utan godkända betyg fortsätter öka. När skall vi sluta se på barn och hem som små projekt vid sidan om arbetet? Arbetet hemma måste uppvärderas därför att barn är individer - inga projekt!
Läs för övrigt Haros Madeleine Wallins svar på Magnussons krönika här
