Det talas om könsroller som om det var något som låg utanför personen och bara var att komma överens om hur vi vill ha – och sedan lagstifta om det.
Idag tar Svenska dagbladet upp ämnet könsroller i skolan.
I Haro arbetar vi för möjligheten för föräldrar att vara hemma med barnen när de är små. Ofta uttrycks farhågor om att det är mest kvinnor som kommer att vara hemma med barnen om den möjligheten ges, och en av invändningarna är just cementerade könsroller.
Men då har man inte riktigt förstått hur barn utvecklas. Det är fullt möjligt att utvecklas till en person med stor personlig frihet i sin könsidentitet (möjlighet att agera brett och gränsöverskridande), även om det är väldigt mycket bara mamma, eller bara pappa, om dagarna. Varje person har stor utvecklingspotential om fostran är lyhörd och kärleksfull.
För en hemmaförälder finns utrymme att vara lyhörd för sitt barn. Många familjer kan vittna om hur olika deras barn är, trots att de har samma typ av ”fostran” hemifrån. Olikheterna kommer ur bejakandet av att barnet får utveckla sin egen individualitet. Hur omvårdande och feminin mamman än skulle kunna vara, kan hon utan att det är alls konstigt få en dotter som är hennes motsats. Eller tvärtom. Allt hänger på om barnet känner sig bejakat i att lyssna inåt och ges möjlighet att vara den hon innerst inne är.
Så den mest framgångsrika fostran för befriade könsroller är egentligen en icke-fostran! Om man med fostran menar att man ständigt försöker plantera in önskvärda beteenden hos barnen.
Problemet med förskolan och skolan är att där hinns inte den lyhörda ”icke-fostran” med. Där blir man tvungna att ha ett utifrånperspektiv och ”prata in" instruktioner i barnets medvetande. Därför dras vi nu med större problem med snäva könsroller än vi skulle ha om fler mammor eller pappor hade möjlighet att vara hemma med sina små barn, medan barnens viktiga könsidentitet och personlighet utvecklades.
