Från socialdemokratiskt håll förs just nu en kampanj mot vårdnadsbidraget. Men deras argumentation är svagt underbyggd. Låt oss titta på den.
De säger att vårdnadsbidraget bara spär på hushållskassan för de rika. Det är inte sant. Det är ytterst få familjer i Sverige förunnat att bli rika på en enda inkomst. Betydligt fler familjer lever i en påtvingad fattigdom därför att föräldrarna valt att följa sin övertygelse att själva ta omsorg om sina barn. Jag känner personligen åtskilliga sådana familjer. För dem är tre tusen kronor i månaden ett mycket välkommet tillskott i hushållskassan.
De säger att förskolan är bra för barnen. En så entydig slutsats går inte att dra utifrån forskningen om förskolan. Visst, många barn mår bra i förskolan, men inte alla. Barn är olika, precis som vuxna. Dessutom visar de senaste årens studier att inte ens de bästa förskolorna kan mäta sig i kvalitet med omsorgen från en engagerad hemmaförälder. De ofta påtalade kognitiva fördelarna är enligt en stor studie borta vid 12 års ålder. Det starkaste bidraget förskolan givit en del av dessa barn är ökade utåtagerande beteendeproblem. Var och en som följer debatten om skolan och om den ökade psykiska ohälsan hos unga inser att dessa forskningsresultat väl verkar överensstämma med verkligheten.
De säger att barn mår bättre i Sverige än i andra länder. Ja, fattas bara annat. Sverige har bland världens högsta och mest jämnt fördelade välfärd och lägst andel barn i fattigdom. Men i jämförelse med länder som Finland, Danmark, Norge, Ungern, Schweiz, Österrike, Belgien, Spanien, Wales och Skottland visar det sig att den psykiska ohälsan hos svenska barn och ungdomar försämras snabbare än i något av dessa länder. Svenska barn har det inte så bra som de borde i vårt materiella överflöd. Varför?
De säger att föräldrar idag vill vara självförsörjande och därmed inte ha något vårdnadsbidrag. Ja vore det så, vore det väl inget problem. Vårdnadsbidraget skulle då knappt utnyttjas av någon. Varför då bråka? Men nu är det inte så. 76% av LO-medlemmarna vill få ekonomiska möjligheter att vara hemma med sina barn till fyraårsåldern, enligt en Sifo-undersökning 2006. Även om många vill ut och jobba tidigt, så vill inte alla det. De som vill vara hemma är så många att de tvingat den borgerliga alliansen, mer eller mindre mot en del allianspartiers vilja, att införa möjligheten till ett vårdnadsbidrag. En del kvinnors livsdröm handlar om att ta full omsorg om de egna barnen från vaggan till myndig ålder. Därefter har dessa kvinnor unika erfarenheter att bidra med i arbetslivet, erfarenheter som är vanliga i goda familjer, men som arbetslivet ofta lider brist på: empati, etik, respekt och – kärlek.
De säger att vårdnadsbidraget sänker kvaliteten i barnomsorgen. Knappast. Varje familj som tar hem sitt barn från förskolan minskar kommunens kostnader med ca 70 000 kr/år. Eftersom Sverige inte ens idag är överförsörjt på arbetstillfällen kommer någon annan att vikariera på hemmaförälderns arbete och betala skatt. Därmed blir det pengar över som kan användas för att öka kvaliteten i förskolan, till gagn för både barn och personal.
När det gäller vårdnadsbidrag för barn som redan är hemma idag och får 0 kr i ersättning, så kan väl ingen socialdemokrat med hjärtat på rätta stället mena att de tänker försvara dagens brutala orättvisa, där dessa relativt fattiga hemmafamiljer i praktiken subventionerar materiellt välmående dubbelarbetande medelklassfamiljer med förskoleplacerade barn? Jag gissar att många socialdemokrater aldrig satt sig in i detta – den kanske största orättvisan i det svenska samhället idag.
Men i det osannolika fallet att varje förälder som är berättigad till vårdnadsbidrag och som idag är hemma med barnen skulle utnyttja detta, så behövs inte mer än att runt 20% av de föräldrar som idag nyttjar dagis tar hem barnen och får vårdnadsbidrag, för att helt finansiera ett vårdnadsbidrag till dagens hemmafamiljer och därmed undanröja det svenska samhällets kanske största orättvisa helt gratis.
Inte heller kan vårdnadsbidraget sägas vara ett bidrag. Det är ju snarare ett arvode för att utföra ett nödvändigt omsorgsarbete, ett arbete som någon måste utföra, ett arbete som – enligt de senaste årens forskning – utförs bäst av en engagerad hemmaförälder. Därmed bidrar vårdnadsbidraget till att mer samhällsnyttigt arbete utförs i Sverige – ja, det bidrar faktiskt till arbetslinjen.
De uteblivna pensionerna och den eventuellt uteblivna löneutvecklingen som socialdemokrater talar om, är ju inte vådnadsbidragets fel. Dessa problem kan snabbt korrigeras av regeringen genom ett beslut om att vårdnadsbidraget ska ge pensionspoäng och genom en bättre fungerande arbetsmarknad där dessutom omsorg av eget barn räknas som den merit det är.
Överhuvudtaget skulle socialdemokratin säkert kraftigt kunna förbättra vårdnadsbidraget genom att öka beloppet, ta bort treårsgränsen, införa det i samtliga kommuner, ge pensionspoäng och hitta en konstruktion som ger möjligheter för ensamstående föräldrar. Jag vågar påstå att ingen av alla de som arbetat för vårdnadsbidraget på gräsrotsnivå har något emot sådana förbättringar. Det enda socialdemokratin behöver göra är att ändra sin orimliga ståndpunkt. En säkrare valvinnare för 2010 års val kan knappast hittas.
Socialdemokrater påstår att integrationen skulle ta skada av vårdnadsbidraget. Detta trots att Sverige efter 30 år med förskola ännu har uppenbara integrationsproblem. Söker man i anknytningspsykologin så hittar man snabbt belägg för ett annat synsätt. Den viktigaste personliga resursen för att kunna klara integration och andra stora förändringar i livet är en s.k. trygg anknytning. I sin okunskap om detta har Sverige, i sina integrationssträvanden, försvårat för fungerande familjetraditioner från andra kulturer – precis de resurser med vilka dessa familjer skulle kunna ge sina barn en trygg anknytning och ett gott föräldrastöd under uppväxten. Anknytningspsykologin visar snarast på vikten av att bevara varje uns av varje familjs goda anknytningstraditioner, så att föräldrarnas vuxna erfarenheter av god mänsklig samvaro kommer deras barn till del. I detta avseende kan samhället aldrig ersätta hängivna föräldrar, oavsett härstamning.
Slutligen argumentet ”kvinnofällan”. Den enda ”fälla” som finns, oavsett prefix, är den som hindrar människor från att följa sin övertygelse i sina liv. Många människor i Sverige sitter fast i ”jobbfällor”. De skulle vilja vara hemma längre med sitt lilla barn, men antingen har de inte råd eller så tvivlar de på sitt föräldraskap till följd av statsmakternas bedövande förskole- och jämställdhetsretorik. Mot sin övertygelse lämnar de ettåringen på dagis och tröstar sig med materiell konsumtion genom de två lönerna. Men livssituationen stressar och det behövs kanske bara en eller två ytterligare stressfaktorer för till slut ge en stressrelaterad sjukdom – tyvärr alltför vanligt i Sverige idag.
Jonas Himmelstrand
Författare till ”Att följa sitt hjärta – i jantelagens Sverige”
Styrelsemedlem i Haro, riksorganisation för valfrihet, jämställdhet och föräldrskap
måndag 12 november 2007
Två svar
Hej igen.
Såhär ser mina (tidgare idag) omnämnda debattinlägg ut:
Det är deprimerande att behöva läsa hur en annan kvinna uttalar sig om vad alla kvinnor vill, och hur hon dessutom och framförallt nedvärderar det som många (däribland jag) anser vara min viktigaste arbetsuppgift i livet, nämligen att ta hand om mina egna barn. Att vårdnadsbidraget skulle ta resurser från förskolan är ett absurt påstående, eftersom vilken räknekunnig person som helst kan se att det är precis tvärtom. Ett barn på förskola kostar många gånger mer i skattemedel än ett barn hemma. Något skatteintäktsbortfall lär det ju inte heller bli. Landet är inte precis nedlusat av lediga jobb, så nog finns det andra som kan ta hemmaförälderns plats och på så sätt få chansen att komma ut i arbetslivet, kanske efter en lång tids arbetslöshet. Ingen tvingar ju heller mammor (eller pappor) att vara hemma om de inte vill, eller hur, Margareta? Jag skulle nog vilja påstå att det är dina ståndpunkter som är förlegade. Vi ser idag en ökande psykisk ohälsa hos barn och ungdomar i Sverige. Har du aldrig tänkt tanken att detta skulle kunna bero på att alltför många barn alltför tidigt skiljs från sina föräldrar, till följd av en absurd familjepolitik? Anknytning torde knappast vara ett okänt begrepp för dig om du anser dig värna om familjens bästa… Eller hur ligger det till, Margareta? Massor av forskning finns på detta område, så det går utmärkt att uppdatera sig, om det nu är så att man saknar förmågan att intuitivt och med egen känsla sätta sig in i barns (och vuxnas) grundläggande behov. Vakna upp och se verkligheten! Det är dags att ge föräldrarna förtroendet att själva välja vad som är rätt för dem. Att hävda att staten fostrar barnen bättre än vad föräldrarna gör är en grov förolämpning, som (s) tragiskt nog håller fast vid, år ut och år in. Detta trots att 67% av LO:s medlemmar, enligt en statistisk undersökning utförd 2006, uttryckligen säger att de vill vara hemma med sina små barn i fyra år eller längre. När skall (s) börja lyssna mer till sina väljare än till sin svårt störda ideologiska överkucku Alva Myrdal i familjepolitiska frågor? Det kanske är dags nu, för följderna av att underminera familjerna är katastrofala. Därmed inte sagt att förskolan är ett dåligt alternativ för dem som väljer den, tvärtom. Personalen där kan uträtta mycket gott, bara den tilldelas resurser nog att göra det. Men förskolan skall kunna vara ett val, inte som nu, ett tvång för de flesta från det att barnet bara är drygt ett år ungt. Min kritik är inte en kritik mot förskolan, men däremot mot den politik och världsåskådning Margareta Rönngren står för. Tillbaka till 50-talet? Sådant trams. Såvida inte Margareta har uppfunnit en tidsmaskin så lär vi inte se röken av dåtiden mer. Däremot av en mycket svårhanterlig framtid, om vi inte ändrar kursen på den familjepolitiska skutan. Kärlek tar tid. Jag skriver ofta om det. Kärlek tar tid. Sug på den karamellen en stund, Margareta. Och försök sedan förklara för mig hur det skall gå till när kvinnor, som du menar, inte tvingas välja mellan arbete och barn. Märkligt. Vi tvingas lämna bort våra små barn, men detta skall då inte betraktas som ett tvång, utan som samhällets omsorg om oss? Mycket märkligt. Och mycket olyckligt. Mitt val är enkelt, om jag nu får välja. Barnen först, alltid.
Ja, det var svaret till Margareta Rönngren, det. Och här kommer svaret till Lena Hallengren...
Bästa, Lena Hallengren. Vad kan jag säga? I sann Myrdalsk anda vidhåller du att förskolan på alla sätt och vis är utomordentligt kompetent och givande - medan svenska föräldrar inte är det. Staten är bättre på att fostra barn än familjerna, menar du. 'Se varje barn'. Snälla, Lena, det motsäger ju sig självt! Förskolan är inte i första hand till för att se barnen utan för att förvara dem under den tid föräldrar förvärvsarbetar! Samt för att fostra dem i önskvärd anda, så att de kan anpassas till ett samhällssystem (vårt) i vilket människor mår fruktansvärt dåligt. Bättre resultat i skolan? Ja, där fortsätter ju formandet och anpassandet av dem. Prestera mera, så att vi accepterar dig, lilla vän.
Det kan väl knappast komma som en nyhet för dig, Lena, att alltfler barn och unga mår dåligt i dagens Sverige? Men att detta skulle kunna bero på bristande anknytning till föräldrarna och att de alltför tidigt blivit bortlämnade tycks inte ens falla dig in. Trots att det finns massor av forskning idag om barns grundläggande behov - till för sådana som du, vuxna människor som av någon anledning uppenbart inte med hjälp av sin egen känsla och intuition kan uppfatta dessa behov.
Naturligtvis kan barn trivas på dagis, förhoppningsvis gör de det. Förskolorna kan ha duktig och engagerad personal och bedriva en bra verksamhet, förutsatt att de tilldelas resurser nog att kunna göra det. Men att förskolan skulle kunna ersätta föräldrarna, vilket ju ändå är din grundläggande idé, är en tragisk masspsykos i dagens samhälle. Skapad av människor som definitivt inte förstår barns (och vuxnas) djupare instinkter och behov.
Jag har ett boktips till dig, Lena, och till alla som läser detta. "Att följa sitt hjärta - i jantelagens Sverige" av Jonas Himmelstrand. Vakna ur drömmen och läs den!
Viktoria
Såhär ser mina (tidgare idag) omnämnda debattinlägg ut:
Det är deprimerande att behöva läsa hur en annan kvinna uttalar sig om vad alla kvinnor vill, och hur hon dessutom och framförallt nedvärderar det som många (däribland jag) anser vara min viktigaste arbetsuppgift i livet, nämligen att ta hand om mina egna barn. Att vårdnadsbidraget skulle ta resurser från förskolan är ett absurt påstående, eftersom vilken räknekunnig person som helst kan se att det är precis tvärtom. Ett barn på förskola kostar många gånger mer i skattemedel än ett barn hemma. Något skatteintäktsbortfall lär det ju inte heller bli. Landet är inte precis nedlusat av lediga jobb, så nog finns det andra som kan ta hemmaförälderns plats och på så sätt få chansen att komma ut i arbetslivet, kanske efter en lång tids arbetslöshet. Ingen tvingar ju heller mammor (eller pappor) att vara hemma om de inte vill, eller hur, Margareta? Jag skulle nog vilja påstå att det är dina ståndpunkter som är förlegade. Vi ser idag en ökande psykisk ohälsa hos barn och ungdomar i Sverige. Har du aldrig tänkt tanken att detta skulle kunna bero på att alltför många barn alltför tidigt skiljs från sina föräldrar, till följd av en absurd familjepolitik? Anknytning torde knappast vara ett okänt begrepp för dig om du anser dig värna om familjens bästa… Eller hur ligger det till, Margareta? Massor av forskning finns på detta område, så det går utmärkt att uppdatera sig, om det nu är så att man saknar förmågan att intuitivt och med egen känsla sätta sig in i barns (och vuxnas) grundläggande behov. Vakna upp och se verkligheten! Det är dags att ge föräldrarna förtroendet att själva välja vad som är rätt för dem. Att hävda att staten fostrar barnen bättre än vad föräldrarna gör är en grov förolämpning, som (s) tragiskt nog håller fast vid, år ut och år in. Detta trots att 67% av LO:s medlemmar, enligt en statistisk undersökning utförd 2006, uttryckligen säger att de vill vara hemma med sina små barn i fyra år eller längre. När skall (s) börja lyssna mer till sina väljare än till sin svårt störda ideologiska överkucku Alva Myrdal i familjepolitiska frågor? Det kanske är dags nu, för följderna av att underminera familjerna är katastrofala. Därmed inte sagt att förskolan är ett dåligt alternativ för dem som väljer den, tvärtom. Personalen där kan uträtta mycket gott, bara den tilldelas resurser nog att göra det. Men förskolan skall kunna vara ett val, inte som nu, ett tvång för de flesta från det att barnet bara är drygt ett år ungt. Min kritik är inte en kritik mot förskolan, men däremot mot den politik och världsåskådning Margareta Rönngren står för. Tillbaka till 50-talet? Sådant trams. Såvida inte Margareta har uppfunnit en tidsmaskin så lär vi inte se röken av dåtiden mer. Däremot av en mycket svårhanterlig framtid, om vi inte ändrar kursen på den familjepolitiska skutan. Kärlek tar tid. Jag skriver ofta om det. Kärlek tar tid. Sug på den karamellen en stund, Margareta. Och försök sedan förklara för mig hur det skall gå till när kvinnor, som du menar, inte tvingas välja mellan arbete och barn. Märkligt. Vi tvingas lämna bort våra små barn, men detta skall då inte betraktas som ett tvång, utan som samhällets omsorg om oss? Mycket märkligt. Och mycket olyckligt. Mitt val är enkelt, om jag nu får välja. Barnen först, alltid.
Ja, det var svaret till Margareta Rönngren, det. Och här kommer svaret till Lena Hallengren...
Bästa, Lena Hallengren. Vad kan jag säga? I sann Myrdalsk anda vidhåller du att förskolan på alla sätt och vis är utomordentligt kompetent och givande - medan svenska föräldrar inte är det. Staten är bättre på att fostra barn än familjerna, menar du. 'Se varje barn'. Snälla, Lena, det motsäger ju sig självt! Förskolan är inte i första hand till för att se barnen utan för att förvara dem under den tid föräldrar förvärvsarbetar! Samt för att fostra dem i önskvärd anda, så att de kan anpassas till ett samhällssystem (vårt) i vilket människor mår fruktansvärt dåligt. Bättre resultat i skolan? Ja, där fortsätter ju formandet och anpassandet av dem. Prestera mera, så att vi accepterar dig, lilla vän.
Det kan väl knappast komma som en nyhet för dig, Lena, att alltfler barn och unga mår dåligt i dagens Sverige? Men att detta skulle kunna bero på bristande anknytning till föräldrarna och att de alltför tidigt blivit bortlämnade tycks inte ens falla dig in. Trots att det finns massor av forskning idag om barns grundläggande behov - till för sådana som du, vuxna människor som av någon anledning uppenbart inte med hjälp av sin egen känsla och intuition kan uppfatta dessa behov.
Naturligtvis kan barn trivas på dagis, förhoppningsvis gör de det. Förskolorna kan ha duktig och engagerad personal och bedriva en bra verksamhet, förutsatt att de tilldelas resurser nog att kunna göra det. Men att förskolan skulle kunna ersätta föräldrarna, vilket ju ändå är din grundläggande idé, är en tragisk masspsykos i dagens samhälle. Skapad av människor som definitivt inte förstår barns (och vuxnas) djupare instinkter och behov.
Jag har ett boktips till dig, Lena, och till alla som läser detta. "Att följa sitt hjärta - i jantelagens Sverige" av Jonas Himmelstrand. Vakna ur drömmen och läs den!
Viktoria
12 november
Det är måndag förmiddag. Vi har varit ute en stund, matat hönsen, tittat på allt det vackra, frostiga. Bara en sådan sak som att det fortfarande finns rosor i trädgården, ljuvligt rosa och nu med små gnistrande fjäll av frost! Och så har jag gått igenom dagens mail. Flera av dem innehöll länkar med tips på publicerade familjepolitiska inlägg att bemöta. Häromdagen svarade jag Lena Hallengren, idag en Margareta i Norrbotten. De poppar upp som svampar ur jorden för tillfället, alla dessa påståenden om förskolans överlägsenhet i förhållande till föräldrarna. Så sorgligt, så absurt, tycker jag. För är det någonting Sverige behöver idag, så är det väl engagerade föräldrar som tar sig tiden och utrymmet att prioritera sina barn framför allt? Hur mycket svårare skall situationen i samhället bli, hur mycket sämre skall människor behöva må, innan vi tar barns grundläggande behov (och faktiskt rättigheter) på allvar? Jag säger som jag alltid gör: Kärlek tar tid. Det kan inte nog upprepas. Kärlek tar tid. Och den tiden måste ges till familjerna, och användas av dem. Och här är det inte fråga om någon så kallad "kvalitetstid", för något sådant existerar inte. Kvalitet är kvantitet vad tid beträffar. Tid är just tid. Tid att göra saker tillsammans, men också - och det är outsägligt viktigt - tid att bara vara! Ja, just det, tid att bara vara. Tid att lyssna, tid att känna in, tid att leva. På riktigt.
Med många hälsningar från Viktoria
Med många hälsningar från Viktoria
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
