Det är många dagbarnvårdare i Sverige som inte känner igen sig och sin verksamhet i medias beskrivning den senaste tiden. Flera – både föräldrar och anställda – har längtat efter möjligheten att få bedriva och använda småskalig barnomsorg i det egna hemmet.
Föräldrar och barn har ofta redan en relation till dagmamman som underlättar den emotionella omställningsprocessen både barn och föräldrar genomgår när de plötsligt måste befinna sig på skilda platser under en större del av dygnet. En dagmamma har med det begränsade antal barn i gruppen en bättre förutsättning att knyta an till varje enskilt barn och således skapa en atmosfär av närhet. Mängden av pedagogiska leksaker kan aldrig mäta sig med emotionell trygghet.
Det är inte oviktigt att föräldrarna själva valt denna barnomsorgsform. Kanske just därför att förskolan inte kan erbjuda den lilla miljön som just deras barn behöver. Barnpsykologer är i stort sätt överens om att stora barngrupper inte alls är fördelaktigt under barnets första tre levnadsår.
Flera förskollärare som valt att i stället börja arbeta som dagbarnvårdare har spontant uttryckt att ”äntligen kan de göra det de lärt sig i sin utbildning – att tillgodose en positiv psykosocial utveckling vilket är förutsättningen för all inlärning”.
Det handlar om att kunna lyssna till barnets signaler, se, bekräfta och möta de emotionella behov som uppstår. Därför att de grundläggande behoven oftast är emotionella räcker det att möta dessa för att en naturlig nyfikenhet och intresse av inlärning uppstår. Livet självt är en skola. Pedagogens uppgift är att se till att barnen är emotionellt påslagna. Kritiken har fokuserat på att flertalet dagbarnvårdare inte är utbildade pedagoger, utan enbart föräldrar.
Till vårt försvar kan vi säga att ingen skola är bättre än just föräldraskapet när det gäller att lära sig knyta an till ett barn. Det faktum att andras barn kommer till det egna hemmet, gör det även lättare att inkludera dem.
Media har även kritiserat dessa nya dagbarnvårdareföretag för att vara integrationsfientliga. Tyvärr är artiklarna mycket vinklade och ger inte en rättvis bild av verkligheten. Ett exempel på detta är en svenskfödd dagbarnvårdare som för en tid sedan gjorde ett försök att vara med och förändra denna bild. Detta gjorde hon genom att delta i en intervju tillsammans med två av sina kollegor Zam-Zam och Iman för tidningen Dagens Samhälle. Hon skriver: ”Journalisten visade mycket svagt intresse för mig under intervjun, trots det gjorde jag flera försök till att beskriva vår verksamhet. Fotografen tog mängder av bilder både på oss våra barn och journalisten lät oss skriva ned våra namn och barnens ålder för att få rätt uppgifter till reportaget.
När detta senare publiceras (DS nr 31, 2010) refereras det inte någonstans i artikeln till det mina kollegor eller jag framfört. Och vad bilderna och namnen beträffar så är både jag och min son utesluten! Med andra ord, inte alls en beskrivning av mötet eller det som sagts, utan snarare en förstärkt bild av ett segregerat samhälle och den bild journalisten till synes hade innan intervjun. Personligen är jag oerhört tacksam för möjligheten att komma i kontakt med dessa invandrarfamiljer. Och under denna tid har jag sett en stor utveckling hos dem i svenska språket och ökade chanser till integrering.”
Det vore märkligt om regeringen tror att föräldrar från andra kulturer än just den svenska inte har förutsättningen att möta barns behov. Ännu märkligare är det att tro att en anställning med möjligheten att umgås med svenska kollegor i hemmiljö skulle försämra integrationen!
Att ställa orimliga krav på utbildningsnivån av dagbarnvårdare skulle leda till att många, många barn inte får en efterlängtat möjlighet att växa upp och vårdas i hemmiljö. I resonemangen försvinner anknytningen och relationens betydelse för barns inlärning, något vi ser mycket allvarligt på.
Vänliga Hälsningar
Ingegerd Apelryd, styrelsemedlem i riksorganisationen Haro och dagbarnvårdare
Ingvild Segersam, viceordförande i riksorganisationen Haro och dagbarnvårdare
torsdag 4 november 2010
Ingen skola bättre än föräldraskapet
Etiketter:
ankytning,
dagbarnvårdare,
Dagens Samhälle,
dagmamma,
inlärning,
integration,
Nyamko Sabuni,
pedagogik