Frihet är en myt

David Norling inleder en replik till Maria Larsson i SvD med att ”I KD:s värld är de flesta män hycklare”. Tesen är att majoriteten egentligen vill vara jämställda, men klarar det inte utan hjälp. Och hjälp kan staten erbjuda genom att individualisera föräldraförsäkringen eller rättare sagt lagstifta om tvångsdelning.

Det Norlin säger är följande:
1) Den korrekta definitionen av jämställdhet är att föräldraförsäkringen måste delas lika under barnets första levnadsår.

2) Alla barn lever med en genomsnittlig mamma och pappa där båda förutsätts möta spädbarnets behov. Mamman ammar i max 6 månader. Båda föräldrarna har ett jobb i offentlig sektor vardagar mellan 8-17. Ingen av föräldrarna är egenföretagare eller studerande.

3) Arbetsgivaren är en viktigare part än barnet. Barnet ska i första hand förhålla sig till förälderns arbetsgivare. Barn måste förstå att arbetsgivaren har rätt till en förälder efter max 6 månaders ”ledighet” och barn har rätt till förvärvsarbetande förälder efter max 6 månaders anknytning.

4) Föräldrar ansvarar för sitt barn under 1 års tid. De resterande 17 åren tar staten över. Men självklart måste staten få bestämma hur ansvaret fördelas även det första året.

5) Hur föräldrar fördelar tiden med sina barn är en arbetsmarknadspolitisk fråga som motsvarar uttag av semesterdagar och antal timmar i arbetsveckan.

Det konstiga är att Norling försvarar den familjepolitik som speglas i punkterna ovan. En politik där barn enbart är ett arbetsmarknadspolitiskt problem som måste lösas. En politik där barn används som slagträ i jämställdhetsdebatten. Barn är inte schackpjäser som kan flyttas hit och dit utifrån vuxnas olika strategier. Barn är plantor och kan inte växa var som helst eller behandlas hur som helst. Dessutom finns det både maskrosor och orkidéer, rosor och murgröna. Gemensamt för alla barn är att de tre första åren är mycket känsliga, där föräldrarnas lydhördhet inför barnets olika behov är livsviktig. Kräv inte av föräldrarna att främst möta arbetsgivarens behov. Ge föräldrar i stället samhällets stöd så de känner att de har tid att lyssna, tid att vara förälder – även efter att föräldradagarna är slut.

”Det är en myt att besluten om föräldraledigheten fattas i en skyddad vrå av köksbordet” – säger David Norlin. Och tyvärr så har han rätt. Familjens frihet är en myt. Men den friheten är det dags att återerövra.

Ingvild Segersam
Vice ordförande i Haro