Två svar

Hej igen.
Såhär ser mina (tidgare idag) omnämnda debattinlägg ut:

Det är deprimerande att behöva läsa hur en annan kvinna uttalar sig om vad alla kvinnor vill, och hur hon dessutom och framförallt nedvärderar det som många (däribland jag) anser vara min viktigaste arbetsuppgift i livet, nämligen att ta hand om mina egna barn. Att vårdnadsbidraget skulle ta resurser från förskolan är ett absurt påstående, eftersom vilken räknekunnig person som helst kan se att det är precis tvärtom. Ett barn på förskola kostar många gånger mer i skattemedel än ett barn hemma. Något skatteintäktsbortfall lär det ju inte heller bli. Landet är inte precis nedlusat av lediga jobb, så nog finns det andra som kan ta hemmaförälderns plats och på så sätt få chansen att komma ut i arbetslivet, kanske efter en lång tids arbetslöshet. Ingen tvingar ju heller mammor (eller pappor) att vara hemma om de inte vill, eller hur, Margareta? Jag skulle nog vilja påstå att det är dina ståndpunkter som är förlegade. Vi ser idag en ökande psykisk ohälsa hos barn och ungdomar i Sverige. Har du aldrig tänkt tanken att detta skulle kunna bero på att alltför många barn alltför tidigt skiljs från sina föräldrar, till följd av en absurd familjepolitik? Anknytning torde knappast vara ett okänt begrepp för dig om du anser dig värna om familjens bästa… Eller hur ligger det till, Margareta? Massor av forskning finns på detta område, så det går utmärkt att uppdatera sig, om det nu är så att man saknar förmågan att intuitivt och med egen känsla sätta sig in i barns (och vuxnas) grundläggande behov. Vakna upp och se verkligheten! Det är dags att ge föräldrarna förtroendet att själva välja vad som är rätt för dem. Att hävda att staten fostrar barnen bättre än vad föräldrarna gör är en grov förolämpning, som (s) tragiskt nog håller fast vid, år ut och år in. Detta trots att 67% av LO:s medlemmar, enligt en statistisk undersökning utförd 2006, uttryckligen säger att de vill vara hemma med sina små barn i fyra år eller längre. När skall (s) börja lyssna mer till sina väljare än till sin svårt störda ideologiska överkucku Alva Myrdal i familjepolitiska frågor? Det kanske är dags nu, för följderna av att underminera familjerna är katastrofala. Därmed inte sagt att förskolan är ett dåligt alternativ för dem som väljer den, tvärtom. Personalen där kan uträtta mycket gott, bara den tilldelas resurser nog att göra det. Men förskolan skall kunna vara ett val, inte som nu, ett tvång för de flesta från det att barnet bara är drygt ett år ungt. Min kritik är inte en kritik mot förskolan, men däremot mot den politik och världsåskådning Margareta Rönngren står för. Tillbaka till 50-talet? Sådant trams. Såvida inte Margareta har uppfunnit en tidsmaskin så lär vi inte se röken av dåtiden mer. Däremot av en mycket svårhanterlig framtid, om vi inte ändrar kursen på den familjepolitiska skutan. Kärlek tar tid. Jag skriver ofta om det. Kärlek tar tid. Sug på den karamellen en stund, Margareta. Och försök sedan förklara för mig hur det skall gå till när kvinnor, som du menar, inte tvingas välja mellan arbete och barn. Märkligt. Vi tvingas lämna bort våra små barn, men detta skall då inte betraktas som ett tvång, utan som samhällets omsorg om oss? Mycket märkligt. Och mycket olyckligt. Mitt val är enkelt, om jag nu får välja. Barnen först, alltid.

Ja, det var svaret till Margareta Rönngren, det. Och här kommer svaret till Lena Hallengren...

Bästa, Lena Hallengren. Vad kan jag säga? I sann Myrdalsk anda vidhåller du att förskolan på alla sätt och vis är utomordentligt kompetent och givande - medan svenska föräldrar inte är det. Staten är bättre på att fostra barn än familjerna, menar du. 'Se varje barn'. Snälla, Lena, det motsäger ju sig självt! Förskolan är inte i första hand till för att se barnen utan för att förvara dem under den tid föräldrar förvärvsarbetar! Samt för att fostra dem i önskvärd anda, så att de kan anpassas till ett samhällssystem (vårt) i vilket människor mår fruktansvärt dåligt. Bättre resultat i skolan? Ja, där fortsätter ju formandet och anpassandet av dem. Prestera mera, så att vi accepterar dig, lilla vän.
Det kan väl knappast komma som en nyhet för dig, Lena, att alltfler barn och unga mår dåligt i dagens Sverige? Men att detta skulle kunna bero på bristande anknytning till föräldrarna och att de alltför tidigt blivit bortlämnade tycks inte ens falla dig in. Trots att det finns massor av forskning idag om barns grundläggande behov - till för sådana som du, vuxna människor som av någon anledning uppenbart inte med hjälp av sin egen känsla och intuition kan uppfatta dessa behov.
Naturligtvis kan barn trivas på dagis, förhoppningsvis gör de det. Förskolorna kan ha duktig och engagerad personal och bedriva en bra verksamhet, förutsatt att de tilldelas resurser nog att kunna göra det. Men att förskolan skulle kunna ersätta föräldrarna, vilket ju ändå är din grundläggande idé, är en tragisk masspsykos i dagens samhälle. Skapad av människor som definitivt inte förstår barns (och vuxnas) djupare instinkter och behov.
Jag har ett boktips till dig, Lena, och till alla som läser detta. "Att följa sitt hjärta - i jantelagens Sverige" av Jonas Himmelstrand. Vakna ur drömmen och läs den!

Viktoria