http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_767771.svd#articlecomments
Inom familjepolitiken råder inga som helst liberala, marknadsmässiga lagar. Den är genomsocialiserad! Tänk om de som gav omsorg och fostran åt barn faktiskt konkurrerade på lika villkor: staten, som vill få nya, välfungerande och välutbildade medborgare till produktionen, fick betala för detta, och föräldrar likväl som förskolor fick lämna in anbud. Då kan vi börja tala om arbetslinje. En hel sektor inom barnomsorgens område är idag helt osynliggjord – föräldrarnas egen insats.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_718633.svd#articlecomments
På SvDs Brännpunkt diskuteras föräldraansvar. Läs om Haro och vår kamp för att få mer tid för barnen!
Det skrivs och tycks mycket om vårdnadsbidraget just nu. Här kritik för det urvattnade förslag som nu föreligger: http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=146763
Borgström och Sahlin tar kamp mot vad de ser som regeringens jämställdhetsorättvisor. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=723810
Haro har tagit strid för en barnvänlig jämställdhet i över 25 år. Vi har inte sett röken av stöd från socialdemokraterna, för kvinnors val och för föräldrars önskan att ta omsorg om sina barn. De talar hånfullt om oss hemmaföräldrar som en rest från 50-talet. I takt med att de har byggt ut föräldraförsäkringen och förskolan har de gjort det mer och mer omöjligt för familjer att leva på en lön. Förskolan har därmed blivit ett tvång för att få del av samhällets stöd för barnens omsorg.Usel familjeekonomi är ofta ett värre problem än enskilda kvinnolöner. I Haro vill vi att hemmaförälderns arbete ska värderas ekonomiskt av samhället. Det skulle förbättra familjeekonomier och det skulle göra den hemmavarande föräldern mindre ekonomiskt beroende av sin medförälder. Ensamstående föräldrar skulle mycket väl kunna få extra stöd för att också ha möjligheten att vara hemma med sitt barn. Även det är en politisk viljeakt.Det finns gott om välavlönade kvinnor i samhället, och det finns hemmapappor som inte tjänar ett öre. Problemet är inte per automatik könsbundet. Men eftersom det är flest kvinnor som väljer att förvärvsarbeta i mindre utsträckning, eller inte alls, medan barnen är små, så är detta en viktig jämställdhetsfråga. Även beträffande jämställdhet mellan kvinnor. Här är vi inte i närheten av någon rättvisa när man talar om lika lön för lika arbete. I den kvinnodominerade förskolan har alla åtminstone lön. Mycket tyder på att de båda arbetsinsatserna är likvärdiga, då hemmaföräldrars barn inte på något sätt utvecklas sämre än de barn som går i förskolan.Det uppdrag som ligger i samhällets intresse är att små barn lotsas till skolåldern på ett förtjänstfullt sätt. Vem gör det bäst - föräldrar eller förskolan? Härom tvistar de lärde. De senaste stora studier som gjorts på området visar på fördel för hemmaföräldrar. Men endast förskolan tilldelas medel att utföra uppdraget. Det är en jämställdhetskatastrof av stora mått. Massor av kompetenta kvinnor och män som i kraft av sitt föräldraskap borde tas till vara i den viktiga uppgiften, att ge barn en trygg och bra start i livet, tas inte till vara. De som försöker står helt utan ersättning för sin insats.Familjeekonomin är en viktig fråga för kvinnor, antingen hon är den som är hemma mer eller den som jobbar utanför hemmet för att försörja familjen ekonomiskt. Barnens bästa kommer först. Är det föräldrarna eller staten som ska bestämma vad som är barnens bästa? Borgström och Sahlin talar som om de förde alla kvinnors talan. När ska vi som i deras vision är helt marginaliserade få komma till tals?
Karin Yngman, Ledamot av Haros riksstyrelse
söndag 9 december 2007
Arbetslinjen
http://sydsvenskan.se/opinion/kortsagt/article285303.ece
Hur kan en liberal opinionsbildare underlåta att se att inom familjepolitiken råder inga som helst liberala, marknadsmässiga lagar. Den är genomsocialiserad! Tänk om de som gav omsorg och fostran åt barn faktiskt konkurrerade på lika villkor: staten, som vill få nya, välfungerande och välutbildade medborgare till produktionen, fick betala för detta, och föräldrar likväl som förskolor fick lämna in anbud. Då kan vi börja tala om arbetslinje. En hel sektor inom barnomsorgens område är idag helt osynliggjord – föräldrarnas egen insats.
Karin Yngman
Hur kan en liberal opinionsbildare underlåta att se att inom familjepolitiken råder inga som helst liberala, marknadsmässiga lagar. Den är genomsocialiserad! Tänk om de som gav omsorg och fostran åt barn faktiskt konkurrerade på lika villkor: staten, som vill få nya, välfungerande och välutbildade medborgare till produktionen, fick betala för detta, och föräldrar likväl som förskolor fick lämna in anbud. Då kan vi börja tala om arbetslinje. En hel sektor inom barnomsorgens område är idag helt osynliggjord – föräldrarnas egen insats.
Karin Yngman
lördag 8 december 2007
Förtryck av moderligheten
PJ Anders Linder har alldeles rätt. http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_669597.svd Det är ett måste att bryta konformismen på familjepolitikens område i Sverige, om det så bara är med den försiktiga start som vårdnadsbidraget utgör. Det är ynkligt att en borgerlig regering inte kunde åstadkomma bättre än så här, men ändå är vi hemmaföräldrar (eller vi som önskar att vi kunde vara hemmaföräldrar) glada för den begynnande islossningen. Med en försiktig början finns det något att sträva vidare med; något att förbättra.
Var finner man den liberala kampen hos Alliansen? Jo, hos Kristdemokraterna! Det är nästan ironiskt. Var finner man fördelningspolitiska ambitioner överhuvudtaget bland partierna? Hos Kristdemokraterna. De är i dagsläget det enda parti som uttryckligen vill rätta till Sveriges största löneskillnad; den mellan att ge omsorg till barn på förskolan kontra den att ge omsorg till barn i barnets hem. Alla partier borde ta sig en ideologisk funderare när det kommer till föräldraskap och barn. Vi lever som under en mörk medeltid, med ett förtryck av moderligheten som är så skrämmande att det ger kalla kårar. Förädraskapet ska klaras av under barnets första levnadsår, sedan ska staten ta över. Det var inte mycket att dela på för mamma och pappa. De flesta vet att pappas tid kommer mer och mer ju större barnet blir, men den dikussionen hinner aldrig börja, för delat föräldraskap hinner aldrig längre än till barnets ettårsdag.
Karin Yngman
Var finner man den liberala kampen hos Alliansen? Jo, hos Kristdemokraterna! Det är nästan ironiskt. Var finner man fördelningspolitiska ambitioner överhuvudtaget bland partierna? Hos Kristdemokraterna. De är i dagsläget det enda parti som uttryckligen vill rätta till Sveriges största löneskillnad; den mellan att ge omsorg till barn på förskolan kontra den att ge omsorg till barn i barnets hem. Alla partier borde ta sig en ideologisk funderare när det kommer till föräldraskap och barn. Vi lever som under en mörk medeltid, med ett förtryck av moderligheten som är så skrämmande att det ger kalla kårar. Förädraskapet ska klaras av under barnets första levnadsår, sedan ska staten ta över. Det var inte mycket att dela på för mamma och pappa. De flesta vet att pappas tid kommer mer och mer ju större barnet blir, men den dikussionen hinner aldrig börja, för delat föräldraskap hinner aldrig längre än till barnets ettårsdag.
Karin Yngman
torsdag 6 december 2007
Grattis Vellinge till vårdnadsbidraget!
Motståndarna pratar på som om hemmaföräldrar var utomjordingar som kommunfullmäktige ska besluta om om de ska få komma till jorden eller om de ska tillhöra en annan värld. I Haro kan vi informera om att hemmaföräldrarna redan finns, både på jorden och i Sverige! Men i Sverige är de ekonomiskt diskriminerade. Tusentals familjer kommer att få en lite lättare vardag med vårdnadsbidraget, som är för lågt men som ändå är mer än 0 kronor. Vi välkomnar fler in i hemmaföräldrarnas skara, nu när vårdnadsbidraget gör att några fler kan förverkliga drömmen om mer tid för barnen. Fler barn kan få en lugnare start i livet.
Karin Yngman
söndag 2 december 2007
Så fortsätter attacken...
Så fortsätter attacken på summan 3000 kr i jämställdhetens namn (se aftonbladets ledare). De 3000 kr som kommer göra det möjligt för föräldrarna att se till sina barns bästa, sitt barns individuella behov och förhindra att de som inte mognat färdigt och inte är redo att starta förskolan kan få lite mer tid hemma. För en del kanske det handlar om ett halvår och för andra hela vägen upp till tre.
Ingen TVINGAR någon att använda vårdnadsbidraget, har vi helt tappat tron på föräldrars förmåga att tänka själv? (Nyamko har tydligen inte gjort det) Om man ser vårdnadsbidraget som ett hot mot jämställdheten i en parrelation använd det inte. Kör på jämställdhetsbonusen.
Nyamko har vid ett flertal tillfällen uttalat sig om att ingen ska styra eller bestämma hur andra ska leva. Det är väl sann jämställdhet.
Ett mycket bättre namn på vårdnadsbidraget hade varit Barntidspeng.
Ingen TVINGAR någon att använda vårdnadsbidraget, har vi helt tappat tron på föräldrars förmåga att tänka själv? (Nyamko har tydligen inte gjort det) Om man ser vårdnadsbidraget som ett hot mot jämställdheten i en parrelation använd det inte. Kör på jämställdhetsbonusen.
Nyamko har vid ett flertal tillfällen uttalat sig om att ingen ska styra eller bestämma hur andra ska leva. Det är väl sann jämställdhet.
Ett mycket bättre namn på vårdnadsbidraget hade varit Barntidspeng.
Vänligen
Therese Murphy
ordförande
Haro, Riksorganisationen för Valfrihet, Jämställdhet och Föräldraskap
Therese Murphy
ordförande
Haro, Riksorganisationen för Valfrihet, Jämställdhet och Föräldraskap
torsdag 29 november 2007
Haro
Angående Gert Ljungqvist insändare i Ystads Allehanda:
I Haro, Riksorganisationen för Valfrihet, Jämställdhet och Föräldraskap, är vi nöjda med vårdnadsbidraget som ett första steg mot större rättvisa. Det är ett försiktigt erkännande av framför allt kvinnors värdeskapande arbete. Men först och främst kan det ge de minsta barnen en lugnare start i livet. Det är beklagligt att vårdnadsbidraget inte blir verklighet för alla som önskar, men vi får inledningsvis vara glada för detta lilla steg som regeringen kunnat ta, tack vare ideellt engagemang bland föräldrar i hela landet och Kristdemokraterna, som hållit fast vid en borgerlig valfrihetsprofil.
I Haro, Riksorganisationen för Valfrihet, Jämställdhet och Föräldraskap, är vi nöjda med vårdnadsbidraget som ett första steg mot större rättvisa. Det är ett försiktigt erkännande av framför allt kvinnors värdeskapande arbete. Men först och främst kan det ge de minsta barnen en lugnare start i livet. Det är beklagligt att vårdnadsbidraget inte blir verklighet för alla som önskar, men vi får inledningsvis vara glada för detta lilla steg som regeringen kunnat ta, tack vare ideellt engagemang bland föräldrar i hela landet och Kristdemokraterna, som hållit fast vid en borgerlig valfrihetsprofil.
Karin Yngman, Haro
onsdag 21 november 2007
Spolar vi vårdnadsbidraget är det barnen som hamnar i avloppet
Svar till http://sydsvenskan.se/opinion/kortsagt/article281433.ece
Föräldrar med små barn skall förvärvsarbeta i Sverige. Det har politiker bestämt. Då spelar det ingen roll att barnpsykologer varnar för psykisk ohälsa. Den höjda infektionsrisken för 1-3 åringar väljer vi också bortse ifrån, samt alla större vetenskapliga undersökningar som pekar åt annat håll. Barn får koncentrationssvårigheter. Barn får beteendeproblem. Barn får magsår. Och som vanligt när kejsaren är naken, så pratar vuxna bara om ”arbetslinjen” och ”kvinnofälla” i stället. Finns det någon som vill lyssna till vad barnen önskar? Kan vi inte prata om ”familjelinjen” och ”tidsfällan”? Spolar vi förslag som faktisk ger mer tid med barnen, mer tid till föräldraanknytning - ja då är det samtidigt barnen som fastnar i avloppet.
Föräldrar med små barn skall förvärvsarbeta i Sverige. Det har politiker bestämt. Då spelar det ingen roll att barnpsykologer varnar för psykisk ohälsa. Den höjda infektionsrisken för 1-3 åringar väljer vi också bortse ifrån, samt alla större vetenskapliga undersökningar som pekar åt annat håll. Barn får koncentrationssvårigheter. Barn får beteendeproblem. Barn får magsår. Och som vanligt när kejsaren är naken, så pratar vuxna bara om ”arbetslinjen” och ”kvinnofälla” i stället. Finns det någon som vill lyssna till vad barnen önskar? Kan vi inte prata om ”familjelinjen” och ”tidsfällan”? Spolar vi förslag som faktisk ger mer tid med barnen, mer tid till föräldraanknytning - ja då är det samtidigt barnen som fastnar i avloppet.
måndag 12 november 2007
Socialdemokratin och vårdnadsbidraget
Från socialdemokratiskt håll förs just nu en kampanj mot vårdnadsbidraget. Men deras argumentation är svagt underbyggd. Låt oss titta på den.
De säger att vårdnadsbidraget bara spär på hushållskassan för de rika. Det är inte sant. Det är ytterst få familjer i Sverige förunnat att bli rika på en enda inkomst. Betydligt fler familjer lever i en påtvingad fattigdom därför att föräldrarna valt att följa sin övertygelse att själva ta omsorg om sina barn. Jag känner personligen åtskilliga sådana familjer. För dem är tre tusen kronor i månaden ett mycket välkommet tillskott i hushållskassan.
De säger att förskolan är bra för barnen. En så entydig slutsats går inte att dra utifrån forskningen om förskolan. Visst, många barn mår bra i förskolan, men inte alla. Barn är olika, precis som vuxna. Dessutom visar de senaste årens studier att inte ens de bästa förskolorna kan mäta sig i kvalitet med omsorgen från en engagerad hemmaförälder. De ofta påtalade kognitiva fördelarna är enligt en stor studie borta vid 12 års ålder. Det starkaste bidraget förskolan givit en del av dessa barn är ökade utåtagerande beteendeproblem. Var och en som följer debatten om skolan och om den ökade psykiska ohälsan hos unga inser att dessa forskningsresultat väl verkar överensstämma med verkligheten.
De säger att barn mår bättre i Sverige än i andra länder. Ja, fattas bara annat. Sverige har bland världens högsta och mest jämnt fördelade välfärd och lägst andel barn i fattigdom. Men i jämförelse med länder som Finland, Danmark, Norge, Ungern, Schweiz, Österrike, Belgien, Spanien, Wales och Skottland visar det sig att den psykiska ohälsan hos svenska barn och ungdomar försämras snabbare än i något av dessa länder. Svenska barn har det inte så bra som de borde i vårt materiella överflöd. Varför?
De säger att föräldrar idag vill vara självförsörjande och därmed inte ha något vårdnadsbidrag. Ja vore det så, vore det väl inget problem. Vårdnadsbidraget skulle då knappt utnyttjas av någon. Varför då bråka? Men nu är det inte så. 76% av LO-medlemmarna vill få ekonomiska möjligheter att vara hemma med sina barn till fyraårsåldern, enligt en Sifo-undersökning 2006. Även om många vill ut och jobba tidigt, så vill inte alla det. De som vill vara hemma är så många att de tvingat den borgerliga alliansen, mer eller mindre mot en del allianspartiers vilja, att införa möjligheten till ett vårdnadsbidrag. En del kvinnors livsdröm handlar om att ta full omsorg om de egna barnen från vaggan till myndig ålder. Därefter har dessa kvinnor unika erfarenheter att bidra med i arbetslivet, erfarenheter som är vanliga i goda familjer, men som arbetslivet ofta lider brist på: empati, etik, respekt och – kärlek.
De säger att vårdnadsbidraget sänker kvaliteten i barnomsorgen. Knappast. Varje familj som tar hem sitt barn från förskolan minskar kommunens kostnader med ca 70 000 kr/år. Eftersom Sverige inte ens idag är överförsörjt på arbetstillfällen kommer någon annan att vikariera på hemmaförälderns arbete och betala skatt. Därmed blir det pengar över som kan användas för att öka kvaliteten i förskolan, till gagn för både barn och personal.
När det gäller vårdnadsbidrag för barn som redan är hemma idag och får 0 kr i ersättning, så kan väl ingen socialdemokrat med hjärtat på rätta stället mena att de tänker försvara dagens brutala orättvisa, där dessa relativt fattiga hemmafamiljer i praktiken subventionerar materiellt välmående dubbelarbetande medelklassfamiljer med förskoleplacerade barn? Jag gissar att många socialdemokrater aldrig satt sig in i detta – den kanske största orättvisan i det svenska samhället idag.
Men i det osannolika fallet att varje förälder som är berättigad till vårdnadsbidrag och som idag är hemma med barnen skulle utnyttja detta, så behövs inte mer än att runt 20% av de föräldrar som idag nyttjar dagis tar hem barnen och får vårdnadsbidrag, för att helt finansiera ett vårdnadsbidrag till dagens hemmafamiljer och därmed undanröja det svenska samhällets kanske största orättvisa helt gratis.
Inte heller kan vårdnadsbidraget sägas vara ett bidrag. Det är ju snarare ett arvode för att utföra ett nödvändigt omsorgsarbete, ett arbete som någon måste utföra, ett arbete som – enligt de senaste årens forskning – utförs bäst av en engagerad hemmaförälder. Därmed bidrar vårdnadsbidraget till att mer samhällsnyttigt arbete utförs i Sverige – ja, det bidrar faktiskt till arbetslinjen.
De uteblivna pensionerna och den eventuellt uteblivna löneutvecklingen som socialdemokrater talar om, är ju inte vådnadsbidragets fel. Dessa problem kan snabbt korrigeras av regeringen genom ett beslut om att vårdnadsbidraget ska ge pensionspoäng och genom en bättre fungerande arbetsmarknad där dessutom omsorg av eget barn räknas som den merit det är.
Överhuvudtaget skulle socialdemokratin säkert kraftigt kunna förbättra vårdnadsbidraget genom att öka beloppet, ta bort treårsgränsen, införa det i samtliga kommuner, ge pensionspoäng och hitta en konstruktion som ger möjligheter för ensamstående föräldrar. Jag vågar påstå att ingen av alla de som arbetat för vårdnadsbidraget på gräsrotsnivå har något emot sådana förbättringar. Det enda socialdemokratin behöver göra är att ändra sin orimliga ståndpunkt. En säkrare valvinnare för 2010 års val kan knappast hittas.
Socialdemokrater påstår att integrationen skulle ta skada av vårdnadsbidraget. Detta trots att Sverige efter 30 år med förskola ännu har uppenbara integrationsproblem. Söker man i anknytningspsykologin så hittar man snabbt belägg för ett annat synsätt. Den viktigaste personliga resursen för att kunna klara integration och andra stora förändringar i livet är en s.k. trygg anknytning. I sin okunskap om detta har Sverige, i sina integrationssträvanden, försvårat för fungerande familjetraditioner från andra kulturer – precis de resurser med vilka dessa familjer skulle kunna ge sina barn en trygg anknytning och ett gott föräldrastöd under uppväxten. Anknytningspsykologin visar snarast på vikten av att bevara varje uns av varje familjs goda anknytningstraditioner, så att föräldrarnas vuxna erfarenheter av god mänsklig samvaro kommer deras barn till del. I detta avseende kan samhället aldrig ersätta hängivna föräldrar, oavsett härstamning.
Slutligen argumentet ”kvinnofällan”. Den enda ”fälla” som finns, oavsett prefix, är den som hindrar människor från att följa sin övertygelse i sina liv. Många människor i Sverige sitter fast i ”jobbfällor”. De skulle vilja vara hemma längre med sitt lilla barn, men antingen har de inte råd eller så tvivlar de på sitt föräldraskap till följd av statsmakternas bedövande förskole- och jämställdhetsretorik. Mot sin övertygelse lämnar de ettåringen på dagis och tröstar sig med materiell konsumtion genom de två lönerna. Men livssituationen stressar och det behövs kanske bara en eller två ytterligare stressfaktorer för till slut ge en stressrelaterad sjukdom – tyvärr alltför vanligt i Sverige idag.
Jonas Himmelstrand
Författare till ”Att följa sitt hjärta – i jantelagens Sverige”
Styrelsemedlem i Haro, riksorganisation för valfrihet, jämställdhet och föräldrskap
De säger att vårdnadsbidraget bara spär på hushållskassan för de rika. Det är inte sant. Det är ytterst få familjer i Sverige förunnat att bli rika på en enda inkomst. Betydligt fler familjer lever i en påtvingad fattigdom därför att föräldrarna valt att följa sin övertygelse att själva ta omsorg om sina barn. Jag känner personligen åtskilliga sådana familjer. För dem är tre tusen kronor i månaden ett mycket välkommet tillskott i hushållskassan.
De säger att förskolan är bra för barnen. En så entydig slutsats går inte att dra utifrån forskningen om förskolan. Visst, många barn mår bra i förskolan, men inte alla. Barn är olika, precis som vuxna. Dessutom visar de senaste årens studier att inte ens de bästa förskolorna kan mäta sig i kvalitet med omsorgen från en engagerad hemmaförälder. De ofta påtalade kognitiva fördelarna är enligt en stor studie borta vid 12 års ålder. Det starkaste bidraget förskolan givit en del av dessa barn är ökade utåtagerande beteendeproblem. Var och en som följer debatten om skolan och om den ökade psykiska ohälsan hos unga inser att dessa forskningsresultat väl verkar överensstämma med verkligheten.
De säger att barn mår bättre i Sverige än i andra länder. Ja, fattas bara annat. Sverige har bland världens högsta och mest jämnt fördelade välfärd och lägst andel barn i fattigdom. Men i jämförelse med länder som Finland, Danmark, Norge, Ungern, Schweiz, Österrike, Belgien, Spanien, Wales och Skottland visar det sig att den psykiska ohälsan hos svenska barn och ungdomar försämras snabbare än i något av dessa länder. Svenska barn har det inte så bra som de borde i vårt materiella överflöd. Varför?
De säger att föräldrar idag vill vara självförsörjande och därmed inte ha något vårdnadsbidrag. Ja vore det så, vore det väl inget problem. Vårdnadsbidraget skulle då knappt utnyttjas av någon. Varför då bråka? Men nu är det inte så. 76% av LO-medlemmarna vill få ekonomiska möjligheter att vara hemma med sina barn till fyraårsåldern, enligt en Sifo-undersökning 2006. Även om många vill ut och jobba tidigt, så vill inte alla det. De som vill vara hemma är så många att de tvingat den borgerliga alliansen, mer eller mindre mot en del allianspartiers vilja, att införa möjligheten till ett vårdnadsbidrag. En del kvinnors livsdröm handlar om att ta full omsorg om de egna barnen från vaggan till myndig ålder. Därefter har dessa kvinnor unika erfarenheter att bidra med i arbetslivet, erfarenheter som är vanliga i goda familjer, men som arbetslivet ofta lider brist på: empati, etik, respekt och – kärlek.
De säger att vårdnadsbidraget sänker kvaliteten i barnomsorgen. Knappast. Varje familj som tar hem sitt barn från förskolan minskar kommunens kostnader med ca 70 000 kr/år. Eftersom Sverige inte ens idag är överförsörjt på arbetstillfällen kommer någon annan att vikariera på hemmaförälderns arbete och betala skatt. Därmed blir det pengar över som kan användas för att öka kvaliteten i förskolan, till gagn för både barn och personal.
När det gäller vårdnadsbidrag för barn som redan är hemma idag och får 0 kr i ersättning, så kan väl ingen socialdemokrat med hjärtat på rätta stället mena att de tänker försvara dagens brutala orättvisa, där dessa relativt fattiga hemmafamiljer i praktiken subventionerar materiellt välmående dubbelarbetande medelklassfamiljer med förskoleplacerade barn? Jag gissar att många socialdemokrater aldrig satt sig in i detta – den kanske största orättvisan i det svenska samhället idag.
Men i det osannolika fallet att varje förälder som är berättigad till vårdnadsbidrag och som idag är hemma med barnen skulle utnyttja detta, så behövs inte mer än att runt 20% av de föräldrar som idag nyttjar dagis tar hem barnen och får vårdnadsbidrag, för att helt finansiera ett vårdnadsbidrag till dagens hemmafamiljer och därmed undanröja det svenska samhällets kanske största orättvisa helt gratis.
Inte heller kan vårdnadsbidraget sägas vara ett bidrag. Det är ju snarare ett arvode för att utföra ett nödvändigt omsorgsarbete, ett arbete som någon måste utföra, ett arbete som – enligt de senaste årens forskning – utförs bäst av en engagerad hemmaförälder. Därmed bidrar vårdnadsbidraget till att mer samhällsnyttigt arbete utförs i Sverige – ja, det bidrar faktiskt till arbetslinjen.
De uteblivna pensionerna och den eventuellt uteblivna löneutvecklingen som socialdemokrater talar om, är ju inte vådnadsbidragets fel. Dessa problem kan snabbt korrigeras av regeringen genom ett beslut om att vårdnadsbidraget ska ge pensionspoäng och genom en bättre fungerande arbetsmarknad där dessutom omsorg av eget barn räknas som den merit det är.
Överhuvudtaget skulle socialdemokratin säkert kraftigt kunna förbättra vårdnadsbidraget genom att öka beloppet, ta bort treårsgränsen, införa det i samtliga kommuner, ge pensionspoäng och hitta en konstruktion som ger möjligheter för ensamstående föräldrar. Jag vågar påstå att ingen av alla de som arbetat för vårdnadsbidraget på gräsrotsnivå har något emot sådana förbättringar. Det enda socialdemokratin behöver göra är att ändra sin orimliga ståndpunkt. En säkrare valvinnare för 2010 års val kan knappast hittas.
Socialdemokrater påstår att integrationen skulle ta skada av vårdnadsbidraget. Detta trots att Sverige efter 30 år med förskola ännu har uppenbara integrationsproblem. Söker man i anknytningspsykologin så hittar man snabbt belägg för ett annat synsätt. Den viktigaste personliga resursen för att kunna klara integration och andra stora förändringar i livet är en s.k. trygg anknytning. I sin okunskap om detta har Sverige, i sina integrationssträvanden, försvårat för fungerande familjetraditioner från andra kulturer – precis de resurser med vilka dessa familjer skulle kunna ge sina barn en trygg anknytning och ett gott föräldrastöd under uppväxten. Anknytningspsykologin visar snarast på vikten av att bevara varje uns av varje familjs goda anknytningstraditioner, så att föräldrarnas vuxna erfarenheter av god mänsklig samvaro kommer deras barn till del. I detta avseende kan samhället aldrig ersätta hängivna föräldrar, oavsett härstamning.
Slutligen argumentet ”kvinnofällan”. Den enda ”fälla” som finns, oavsett prefix, är den som hindrar människor från att följa sin övertygelse i sina liv. Många människor i Sverige sitter fast i ”jobbfällor”. De skulle vilja vara hemma längre med sitt lilla barn, men antingen har de inte råd eller så tvivlar de på sitt föräldraskap till följd av statsmakternas bedövande förskole- och jämställdhetsretorik. Mot sin övertygelse lämnar de ettåringen på dagis och tröstar sig med materiell konsumtion genom de två lönerna. Men livssituationen stressar och det behövs kanske bara en eller två ytterligare stressfaktorer för till slut ge en stressrelaterad sjukdom – tyvärr alltför vanligt i Sverige idag.
Jonas Himmelstrand
Författare till ”Att följa sitt hjärta – i jantelagens Sverige”
Styrelsemedlem i Haro, riksorganisation för valfrihet, jämställdhet och föräldrskap
Två svar
Hej igen.
Såhär ser mina (tidgare idag) omnämnda debattinlägg ut:
Det är deprimerande att behöva läsa hur en annan kvinna uttalar sig om vad alla kvinnor vill, och hur hon dessutom och framförallt nedvärderar det som många (däribland jag) anser vara min viktigaste arbetsuppgift i livet, nämligen att ta hand om mina egna barn. Att vårdnadsbidraget skulle ta resurser från förskolan är ett absurt påstående, eftersom vilken räknekunnig person som helst kan se att det är precis tvärtom. Ett barn på förskola kostar många gånger mer i skattemedel än ett barn hemma. Något skatteintäktsbortfall lär det ju inte heller bli. Landet är inte precis nedlusat av lediga jobb, så nog finns det andra som kan ta hemmaförälderns plats och på så sätt få chansen att komma ut i arbetslivet, kanske efter en lång tids arbetslöshet. Ingen tvingar ju heller mammor (eller pappor) att vara hemma om de inte vill, eller hur, Margareta? Jag skulle nog vilja påstå att det är dina ståndpunkter som är förlegade. Vi ser idag en ökande psykisk ohälsa hos barn och ungdomar i Sverige. Har du aldrig tänkt tanken att detta skulle kunna bero på att alltför många barn alltför tidigt skiljs från sina föräldrar, till följd av en absurd familjepolitik? Anknytning torde knappast vara ett okänt begrepp för dig om du anser dig värna om familjens bästa… Eller hur ligger det till, Margareta? Massor av forskning finns på detta område, så det går utmärkt att uppdatera sig, om det nu är så att man saknar förmågan att intuitivt och med egen känsla sätta sig in i barns (och vuxnas) grundläggande behov. Vakna upp och se verkligheten! Det är dags att ge föräldrarna förtroendet att själva välja vad som är rätt för dem. Att hävda att staten fostrar barnen bättre än vad föräldrarna gör är en grov förolämpning, som (s) tragiskt nog håller fast vid, år ut och år in. Detta trots att 67% av LO:s medlemmar, enligt en statistisk undersökning utförd 2006, uttryckligen säger att de vill vara hemma med sina små barn i fyra år eller längre. När skall (s) börja lyssna mer till sina väljare än till sin svårt störda ideologiska överkucku Alva Myrdal i familjepolitiska frågor? Det kanske är dags nu, för följderna av att underminera familjerna är katastrofala. Därmed inte sagt att förskolan är ett dåligt alternativ för dem som väljer den, tvärtom. Personalen där kan uträtta mycket gott, bara den tilldelas resurser nog att göra det. Men förskolan skall kunna vara ett val, inte som nu, ett tvång för de flesta från det att barnet bara är drygt ett år ungt. Min kritik är inte en kritik mot förskolan, men däremot mot den politik och världsåskådning Margareta Rönngren står för. Tillbaka till 50-talet? Sådant trams. Såvida inte Margareta har uppfunnit en tidsmaskin så lär vi inte se röken av dåtiden mer. Däremot av en mycket svårhanterlig framtid, om vi inte ändrar kursen på den familjepolitiska skutan. Kärlek tar tid. Jag skriver ofta om det. Kärlek tar tid. Sug på den karamellen en stund, Margareta. Och försök sedan förklara för mig hur det skall gå till när kvinnor, som du menar, inte tvingas välja mellan arbete och barn. Märkligt. Vi tvingas lämna bort våra små barn, men detta skall då inte betraktas som ett tvång, utan som samhällets omsorg om oss? Mycket märkligt. Och mycket olyckligt. Mitt val är enkelt, om jag nu får välja. Barnen först, alltid.
Ja, det var svaret till Margareta Rönngren, det. Och här kommer svaret till Lena Hallengren...
Bästa, Lena Hallengren. Vad kan jag säga? I sann Myrdalsk anda vidhåller du att förskolan på alla sätt och vis är utomordentligt kompetent och givande - medan svenska föräldrar inte är det. Staten är bättre på att fostra barn än familjerna, menar du. 'Se varje barn'. Snälla, Lena, det motsäger ju sig självt! Förskolan är inte i första hand till för att se barnen utan för att förvara dem under den tid föräldrar förvärvsarbetar! Samt för att fostra dem i önskvärd anda, så att de kan anpassas till ett samhällssystem (vårt) i vilket människor mår fruktansvärt dåligt. Bättre resultat i skolan? Ja, där fortsätter ju formandet och anpassandet av dem. Prestera mera, så att vi accepterar dig, lilla vän.
Det kan väl knappast komma som en nyhet för dig, Lena, att alltfler barn och unga mår dåligt i dagens Sverige? Men att detta skulle kunna bero på bristande anknytning till föräldrarna och att de alltför tidigt blivit bortlämnade tycks inte ens falla dig in. Trots att det finns massor av forskning idag om barns grundläggande behov - till för sådana som du, vuxna människor som av någon anledning uppenbart inte med hjälp av sin egen känsla och intuition kan uppfatta dessa behov.
Naturligtvis kan barn trivas på dagis, förhoppningsvis gör de det. Förskolorna kan ha duktig och engagerad personal och bedriva en bra verksamhet, förutsatt att de tilldelas resurser nog att kunna göra det. Men att förskolan skulle kunna ersätta föräldrarna, vilket ju ändå är din grundläggande idé, är en tragisk masspsykos i dagens samhälle. Skapad av människor som definitivt inte förstår barns (och vuxnas) djupare instinkter och behov.
Jag har ett boktips till dig, Lena, och till alla som läser detta. "Att följa sitt hjärta - i jantelagens Sverige" av Jonas Himmelstrand. Vakna ur drömmen och läs den!
Viktoria
Såhär ser mina (tidgare idag) omnämnda debattinlägg ut:
Det är deprimerande att behöva läsa hur en annan kvinna uttalar sig om vad alla kvinnor vill, och hur hon dessutom och framförallt nedvärderar det som många (däribland jag) anser vara min viktigaste arbetsuppgift i livet, nämligen att ta hand om mina egna barn. Att vårdnadsbidraget skulle ta resurser från förskolan är ett absurt påstående, eftersom vilken räknekunnig person som helst kan se att det är precis tvärtom. Ett barn på förskola kostar många gånger mer i skattemedel än ett barn hemma. Något skatteintäktsbortfall lär det ju inte heller bli. Landet är inte precis nedlusat av lediga jobb, så nog finns det andra som kan ta hemmaförälderns plats och på så sätt få chansen att komma ut i arbetslivet, kanske efter en lång tids arbetslöshet. Ingen tvingar ju heller mammor (eller pappor) att vara hemma om de inte vill, eller hur, Margareta? Jag skulle nog vilja påstå att det är dina ståndpunkter som är förlegade. Vi ser idag en ökande psykisk ohälsa hos barn och ungdomar i Sverige. Har du aldrig tänkt tanken att detta skulle kunna bero på att alltför många barn alltför tidigt skiljs från sina föräldrar, till följd av en absurd familjepolitik? Anknytning torde knappast vara ett okänt begrepp för dig om du anser dig värna om familjens bästa… Eller hur ligger det till, Margareta? Massor av forskning finns på detta område, så det går utmärkt att uppdatera sig, om det nu är så att man saknar förmågan att intuitivt och med egen känsla sätta sig in i barns (och vuxnas) grundläggande behov. Vakna upp och se verkligheten! Det är dags att ge föräldrarna förtroendet att själva välja vad som är rätt för dem. Att hävda att staten fostrar barnen bättre än vad föräldrarna gör är en grov förolämpning, som (s) tragiskt nog håller fast vid, år ut och år in. Detta trots att 67% av LO:s medlemmar, enligt en statistisk undersökning utförd 2006, uttryckligen säger att de vill vara hemma med sina små barn i fyra år eller längre. När skall (s) börja lyssna mer till sina väljare än till sin svårt störda ideologiska överkucku Alva Myrdal i familjepolitiska frågor? Det kanske är dags nu, för följderna av att underminera familjerna är katastrofala. Därmed inte sagt att förskolan är ett dåligt alternativ för dem som väljer den, tvärtom. Personalen där kan uträtta mycket gott, bara den tilldelas resurser nog att göra det. Men förskolan skall kunna vara ett val, inte som nu, ett tvång för de flesta från det att barnet bara är drygt ett år ungt. Min kritik är inte en kritik mot förskolan, men däremot mot den politik och världsåskådning Margareta Rönngren står för. Tillbaka till 50-talet? Sådant trams. Såvida inte Margareta har uppfunnit en tidsmaskin så lär vi inte se röken av dåtiden mer. Däremot av en mycket svårhanterlig framtid, om vi inte ändrar kursen på den familjepolitiska skutan. Kärlek tar tid. Jag skriver ofta om det. Kärlek tar tid. Sug på den karamellen en stund, Margareta. Och försök sedan förklara för mig hur det skall gå till när kvinnor, som du menar, inte tvingas välja mellan arbete och barn. Märkligt. Vi tvingas lämna bort våra små barn, men detta skall då inte betraktas som ett tvång, utan som samhällets omsorg om oss? Mycket märkligt. Och mycket olyckligt. Mitt val är enkelt, om jag nu får välja. Barnen först, alltid.
Ja, det var svaret till Margareta Rönngren, det. Och här kommer svaret till Lena Hallengren...
Bästa, Lena Hallengren. Vad kan jag säga? I sann Myrdalsk anda vidhåller du att förskolan på alla sätt och vis är utomordentligt kompetent och givande - medan svenska föräldrar inte är det. Staten är bättre på att fostra barn än familjerna, menar du. 'Se varje barn'. Snälla, Lena, det motsäger ju sig självt! Förskolan är inte i första hand till för att se barnen utan för att förvara dem under den tid föräldrar förvärvsarbetar! Samt för att fostra dem i önskvärd anda, så att de kan anpassas till ett samhällssystem (vårt) i vilket människor mår fruktansvärt dåligt. Bättre resultat i skolan? Ja, där fortsätter ju formandet och anpassandet av dem. Prestera mera, så att vi accepterar dig, lilla vän.
Det kan väl knappast komma som en nyhet för dig, Lena, att alltfler barn och unga mår dåligt i dagens Sverige? Men att detta skulle kunna bero på bristande anknytning till föräldrarna och att de alltför tidigt blivit bortlämnade tycks inte ens falla dig in. Trots att det finns massor av forskning idag om barns grundläggande behov - till för sådana som du, vuxna människor som av någon anledning uppenbart inte med hjälp av sin egen känsla och intuition kan uppfatta dessa behov.
Naturligtvis kan barn trivas på dagis, förhoppningsvis gör de det. Förskolorna kan ha duktig och engagerad personal och bedriva en bra verksamhet, förutsatt att de tilldelas resurser nog att kunna göra det. Men att förskolan skulle kunna ersätta föräldrarna, vilket ju ändå är din grundläggande idé, är en tragisk masspsykos i dagens samhälle. Skapad av människor som definitivt inte förstår barns (och vuxnas) djupare instinkter och behov.
Jag har ett boktips till dig, Lena, och till alla som läser detta. "Att följa sitt hjärta - i jantelagens Sverige" av Jonas Himmelstrand. Vakna ur drömmen och läs den!
Viktoria
12 november
Det är måndag förmiddag. Vi har varit ute en stund, matat hönsen, tittat på allt det vackra, frostiga. Bara en sådan sak som att det fortfarande finns rosor i trädgården, ljuvligt rosa och nu med små gnistrande fjäll av frost! Och så har jag gått igenom dagens mail. Flera av dem innehöll länkar med tips på publicerade familjepolitiska inlägg att bemöta. Häromdagen svarade jag Lena Hallengren, idag en Margareta i Norrbotten. De poppar upp som svampar ur jorden för tillfället, alla dessa påståenden om förskolans överlägsenhet i förhållande till föräldrarna. Så sorgligt, så absurt, tycker jag. För är det någonting Sverige behöver idag, så är det väl engagerade föräldrar som tar sig tiden och utrymmet att prioritera sina barn framför allt? Hur mycket svårare skall situationen i samhället bli, hur mycket sämre skall människor behöva må, innan vi tar barns grundläggande behov (och faktiskt rättigheter) på allvar? Jag säger som jag alltid gör: Kärlek tar tid. Det kan inte nog upprepas. Kärlek tar tid. Och den tiden måste ges till familjerna, och användas av dem. Och här är det inte fråga om någon så kallad "kvalitetstid", för något sådant existerar inte. Kvalitet är kvantitet vad tid beträffar. Tid är just tid. Tid att göra saker tillsammans, men också - och det är outsägligt viktigt - tid att bara vara! Ja, just det, tid att bara vara. Tid att lyssna, tid att känna in, tid att leva. På riktigt.
Med många hälsningar från Viktoria
Med många hälsningar från Viktoria
fredag 9 november 2007
Lena Hallengren skriver i Gotländska (9/11-07) hur olyckligt det är att den Borgerliga regeringen jämför vårdnadsbidraget med förskolan istället för med föräldraförsäkringen. Hon beskriver förskolans förträfflighet med stor inlevelse, och det gör hon rätt i. Svenska förskolan har ofta hög kvalité och en bra pedagogisk grund. Hon skriver att förskolan är ” Något som inte kan jämföras med avdragsgilla barnflickor eller vårdnadsbidrag”
Vänta lite… vad menar hon med vårdnadsbidrag? Föräldrar, eller hur?! Vad hon säger är att förskolan tar bättre hand om barnen än vad föräldrarna kan göra. Jag är rätt säker på att Sverige är ett av de få länder där en framstående politiker kan förolämpa föräldrar så här utan att lynchas offentligt.
Sedan skriver Lena ” Ju mer ansvar och förväntningar vi lägger på förskolan desto viktigare blir det att rätten till förskola är lika för alla. Det måste en socialdemokratisk skolplattform slå fast!” Vad hon egentligen säger är inte rätten till förskola utan tvånget till förskola. Socialdemokraterna sticker inte under stol med att de inte vill att föräldrarna ska få ha någon valmöjlighet vad gäller barnomsorg.
Men Socialdemokraterna är inte ensamma om att förolämpa föräldrar på detta sätt. Lärarförbundet skriver så här ” Om förskolan framstår som trygg, rolig och lärorik för alla barn från ett års ålder och lärarna uppfattas som kompetenta, kvalitetsmedvetna och utvecklingsinriktade kommer de allra flesta föräldrar välja att ha sina barn i förskolan. Bara på detta sätt kan vi motarbeta uppfattningen att "vem som helst kan passa barn" eller att det skulle råda en motsättning mellan familj och förskola. Förskolan ska vara det mest attraktiva alternativet!”
Vem som helst… alltså föräldrarna. Jag blir förstummad av deras fräckhet. Här beskrivs tydligt hur man har lyckats så bra i Sverige med att ta över barnens fostran i förskolor, föräldrarna har helt enkelt övertygats om att förskolan gör ett bättre jobb. Så länge förskolan är det mest attraktiva alternativet råder ingen motsättning mellan familj och förskola. Igen, jag vet inte ens hur man kan bemöta denna arrogans.
Jag får en känsla av att man är rädd för att föräldrarna ska tro att de kan.
Min femåring som har varit hemma med mig, förutom de där fjuttiga 15 timmarna som Lena så förringar kan räkna till 100, plussa enkla tal och har börjad ljuda ihop bokstäver. Han sa precis; ”Faktum är att vi faktiskt har juice hemma”. Jag kanske inte har rätt att vara stolt över det, jag vet inte, kanske har hans jämnåriga börjat med division på förskolan.
Jag är glad och tacksam att förskolan finns för de som vill använda sig av den, och att den har gjort att kvinnor är fria att välja, men sluta underminera föräldrarnas kompetens, och låt dem som vill, själva ta ansvaret för vården av sina barn! Hur svårt kan det vara?
Jannice Jansson
Stolt hemmamamma
Vänta lite… vad menar hon med vårdnadsbidrag? Föräldrar, eller hur?! Vad hon säger är att förskolan tar bättre hand om barnen än vad föräldrarna kan göra. Jag är rätt säker på att Sverige är ett av de få länder där en framstående politiker kan förolämpa föräldrar så här utan att lynchas offentligt.
Sedan skriver Lena ” Ju mer ansvar och förväntningar vi lägger på förskolan desto viktigare blir det att rätten till förskola är lika för alla. Det måste en socialdemokratisk skolplattform slå fast!” Vad hon egentligen säger är inte rätten till förskola utan tvånget till förskola. Socialdemokraterna sticker inte under stol med att de inte vill att föräldrarna ska få ha någon valmöjlighet vad gäller barnomsorg.
Men Socialdemokraterna är inte ensamma om att förolämpa föräldrar på detta sätt. Lärarförbundet skriver så här ” Om förskolan framstår som trygg, rolig och lärorik för alla barn från ett års ålder och lärarna uppfattas som kompetenta, kvalitetsmedvetna och utvecklingsinriktade kommer de allra flesta föräldrar välja att ha sina barn i förskolan. Bara på detta sätt kan vi motarbeta uppfattningen att "vem som helst kan passa barn" eller att det skulle råda en motsättning mellan familj och förskola. Förskolan ska vara det mest attraktiva alternativet!”
Vem som helst… alltså föräldrarna. Jag blir förstummad av deras fräckhet. Här beskrivs tydligt hur man har lyckats så bra i Sverige med att ta över barnens fostran i förskolor, föräldrarna har helt enkelt övertygats om att förskolan gör ett bättre jobb. Så länge förskolan är det mest attraktiva alternativet råder ingen motsättning mellan familj och förskola. Igen, jag vet inte ens hur man kan bemöta denna arrogans.
Jag får en känsla av att man är rädd för att föräldrarna ska tro att de kan.
Min femåring som har varit hemma med mig, förutom de där fjuttiga 15 timmarna som Lena så förringar kan räkna till 100, plussa enkla tal och har börjad ljuda ihop bokstäver. Han sa precis; ”Faktum är att vi faktiskt har juice hemma”. Jag kanske inte har rätt att vara stolt över det, jag vet inte, kanske har hans jämnåriga börjat med division på förskolan.
Jag är glad och tacksam att förskolan finns för de som vill använda sig av den, och att den har gjort att kvinnor är fria att välja, men sluta underminera föräldrarnas kompetens, och låt dem som vill, själva ta ansvaret för vården av sina barn! Hur svårt kan det vara?
Jannice Jansson
Stolt hemmamamma
torsdag 25 oktober 2007
Låt barnen få vara barn lite längre
Vårat samhälle är ett högpresterande samhälle. Allt större krav ställs på oss som individer, detta har resulterat i utanförskap på många nivåer i samhället.
BO´s rapport; http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=114&a=376303 angående barns utsatthet i vardagen gällande brott och otrygghet vittnar inte minst om den kamp vi alla hetsats in i för att hinna uppfylla alla krav som ställs på oss.
Vi vuxna lämnar barnen på institution från det att de i bästa fall kan gå för att själva hinna jobba heltid som de solidariska samhällsmedborgare vi förväntas vara. Barnen förväntas prestera allt mer och tidigare. Redan vid sex års ålder förväntas de vara i stort sätt skolbarn, och nu talar man om att de kanske kan läsa redan på dagis. Jag frågar mig dock var barndomen tagit vägen. Leken som skapar gemenskap och solidaritet, utvecklar samvetet och lär oss lösa konflikter. Vi vuxna förväntas vara med i teambuilding och leka fram relationer, konfliktlösning mm på våra jobb. Barnen förväntas inhämta kunskap så tidigt som möjligt.
Hur kan vi vuxna förvänta oss att barnen ska lära sig livet om de inte får vara delaktiga i våra liv? Genom att institutionalisera och organisera barnens fritid skalar vi bort leken och tid att bara vara människa. Är det sedan så konstigt att de slår bakut. Se på "möss och människor" hur samhället ter sig i fiktionen då barnen lämnades att själva utforma världen.
BO´s rapport borde ge alla föräldrar en tankeställare. Kan vi gå ner till 75% arbetstid för barnens skull. Vågar vi stå upp för vår rätt att vara föräldrar eller är det viktigare att vara en god arbetare och inkomsttörstig samhällsmedborgare.
Skriven av Anna Fredriksson, Haro
BO´s rapport; http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=114&a=376303 angående barns utsatthet i vardagen gällande brott och otrygghet vittnar inte minst om den kamp vi alla hetsats in i för att hinna uppfylla alla krav som ställs på oss.
Vi vuxna lämnar barnen på institution från det att de i bästa fall kan gå för att själva hinna jobba heltid som de solidariska samhällsmedborgare vi förväntas vara. Barnen förväntas prestera allt mer och tidigare. Redan vid sex års ålder förväntas de vara i stort sätt skolbarn, och nu talar man om att de kanske kan läsa redan på dagis. Jag frågar mig dock var barndomen tagit vägen. Leken som skapar gemenskap och solidaritet, utvecklar samvetet och lär oss lösa konflikter. Vi vuxna förväntas vara med i teambuilding och leka fram relationer, konfliktlösning mm på våra jobb. Barnen förväntas inhämta kunskap så tidigt som möjligt.
Hur kan vi vuxna förvänta oss att barnen ska lära sig livet om de inte får vara delaktiga i våra liv? Genom att institutionalisera och organisera barnens fritid skalar vi bort leken och tid att bara vara människa. Är det sedan så konstigt att de slår bakut. Se på "möss och människor" hur samhället ter sig i fiktionen då barnen lämnades att själva utforma världen.
BO´s rapport borde ge alla föräldrar en tankeställare. Kan vi gå ner till 75% arbetstid för barnens skull. Vågar vi stå upp för vår rätt att vara föräldrar eller är det viktigare att vara en god arbetare och inkomsttörstig samhällsmedborgare.
Skriven av Anna Fredriksson, Haro
onsdag 10 oktober 2007
En mänsklig rättighet
Helen Jaktlund, tack för din artikel i SVD. Det värmer att läsa om dessa föräldrars omtanke.
Orsaken till att barnen mår allt sämre är att barn och föräldrar har allt sämre förutsättningar att närma sig varandra.
Lösningen är inte att satsa ännu fler vårdinrättningar och resurser till samhället som plockar upp alla som skadas till dyra kostnader och ännu mindre möjligheter för föräldrar att ägna sig åt förebyggande arbete. Det är visserligen viktigt att ta hand om dem som skadas, men det löser inte orsakerna bakom skadorna. De förebyggande åtgärderna ligger hos föräldrarna. Relationen mellan barnen och deras föräldrar kan inte ersättas som samhällets grundläggande enhet. Den är en mänsklig rättighet.
Orsaken till att barnen mår allt sämre är att barn och föräldrar har allt sämre förutsättningar att närma sig varandra.
Lösningen är inte att satsa ännu fler vårdinrättningar och resurser till samhället som plockar upp alla som skadas till dyra kostnader och ännu mindre möjligheter för föräldrar att ägna sig åt förebyggande arbete. Det är visserligen viktigt att ta hand om dem som skadas, men det löser inte orsakerna bakom skadorna. De förebyggande åtgärderna ligger hos föräldrarna. Relationen mellan barnen och deras föräldrar kan inte ersättas som samhällets grundläggande enhet. Den är en mänsklig rättighet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
