SVT granskar förskolan

Det är alltid spännande när public service vill granska stat och samhälle, som till exempel SVT:s annonserade kartläggning av den svenska förskolan. Eftersom alla vet att vi har världens bästa förskola, kändes det aningen sorgligt att SVT lyckades hitta några brister inom förskolans förträffliga institutioner. Nyheten på SVT:s hemsida igår var icke oväntat den chockerande händelsen - att en flicka fick vänta i regnet medan kompisarna i förskolan åt frukost. Reportaget kunde även berätta om förskolor som låter barnen vistas alldeles för länge med föräldralediga och arbetssökande föräldrar.

En föredömlig förskollärare i Botkyrka berättade om hur förskräckligt det var förut: "Då var det förvirrande när barnen hade olika vistelsetider, säger Isthar Malki. Många barn blev ledsna eftersom dom kanske tvingades att vara hemma vissa dagar. De barn som bara hade 15 veckotimmar kunde inte delta i alla aktiviteter och hamnade på så sätt utanför." Men glädjande kunde reportaget berätta att förskolan i Botkyrka nu har gladare barn som alla har rätt till minst 35 veckotimmar och kan delta i alla aktiviteter. Och de behöver inte alls vara med sina föräldrar. De får vara innanför - dvs i förskolan och inte utanför - dvs i familjen.

Men en sådan solskenshistoria var ju förstås SVT:s reportrar tvungna att se sig om i Sverige efter det nyupptäckta utanförskapet. Kan det vara så att det fortfarande finns barn som tvingas vara hemma med föräldralediga eller arbetssökande föräldrar? Mycket riktigt. SVT har upptäckt att det finns ett flertal kommuner som tycker att barnen skall vara hemma när föräldrarna är lediga. Som tur är har många politiker förstått hur det skall vara som t ex Alexandra Anstrell (M), ordförande i grund- och förskolenämnden i Haninge: "Jag tycker att skollagen är jättetydlig. Barnen ska vara i förskolan och man ska tillsammans med föräldrar lägga ett schema som passar barnens behov, inte någon annans behov."

Barn behöver vara i förskolan, de inte bara behöver det - de SKA vara i förskolan. Så där, nu känns det tryggt igen att leva i Sverige. Finns det orättvisor kan vi vara säkra på att SVT upptäcker dem och att det finns politiker som vill ställa allt till rätta igen.

(För en annan version, läs Aftonbladets Malin Wollin och  "Förskolan är  Till för Föräldrarna"

Nattis och konsekvenserna

Haros guldmedaljör Katarina Larsson skriver om nattis i BT och om den förändring som skett sedan kvinnorna gjorde intåg på arbetsmarknaden. Från att arbetslivet till en början skulle anpassas efter barnen till att barnen ska anpassa sig till arbetslivet. Och en institutionalisering av rätten till barnomsorg dygnet runt kommer att innebära ytterligare förändringar.

Hon skriver att ”… man ska inte tro annat än att ändrade gränser för välfärdsstaten leder till normförändringar. Det har hänt förr.”

Exakt så. På 70-, 80- och 90-talet var det få som kunde tänka sig att lämna sina barn på förskolan frivilligt. Normen var att barnen har det bäst hemma och förskolan var ett andrahandslösning för att man var tvungen att arbeta. Men på 2000-talet infördes 15-timmars till arbetslösa och föräldralediga och tio år senare är normen en helt annan.

Hur kommer normerna förändras i takt med att man inför nattis, helgis, somris, dygnis? Hur blir det om barnomsorg alltid finns tillgänglig och det samtidigt inte finns några begräsningar för hur många av dygnets timmar som barnen får vara där? Vad får det för konsekvenser för föräldrar? För arbetsgivare? För arbetslinjen? För barnen?

Och hur ska en förälder som inte vill låta sin ettåring sova på förskolan få förståelse för detta när andra, särskilt politiker, tycker att det är oproblematiskt? Varför ska arbetsgivaren vara tillmötesgående och erbjuda dagskift när barnen kommer?

”Dagis är ju ändå öppet.” som Katarina Larsson skriver.

I Norge omhändertogsen pojke eftersom hans mamma jobbade för mycket. Mamman beskriver sig själv som en perfektionist på jobbet och arbetade enligt uppgift 12 timmar om dagen. Pojken var utlämnad åt skola, fritis, barnvakter och sig själv. Diskussionen om norska myndigheters beslut var rätt eller fel lämnar vi därhän men sett i ljuset av debatten om utökad barnomsorg väcker det en del intressanta funderingar. Skulle den norska mammans arbetstider ens ses som problematiska här i Sverige? Eller skulle de ses som ett bevis på en lyckad arbetslinje?

Caroline Elfors 

Pappas månader

Politiker diskuterar den ojämna fördelningen av föräldraförsäkringen. Igen. Hur länge får föräldrar ta ledigt från jobbet för att vara med sina barn? Och framför allt - hur skall vi få mammor att återgå till jobbet lika snabbt som pappor? Folkpartiets Jan Björklund är nu villig att "öronmärka" fler månader åt pappan. Eftersom, enligt DN, "Pappamånad fick fäder att ta ledigt."  Kristdemokraterna försöker simma motströms och ta bort alla pappamånader, men förslaget har mött hård motstånd både internt och externt.  Majoriteten både till höger och vänster verkar vara helt överens att mänsklighetens tusenåriga historia med ojämställd bebishantering är ett mycket stort problem. Som måste åtgärdas. Ungefär som djupa hål i asfalten efter en alldeles för lång vinter och regnig vår..

Och således kämpar politiker hit och dit med jämställdhetsfanan i den ena handen och pengapåsen i den andra och skall laga hålen. Och känslan jag får är lika olustig varje gång.  Därför att det inte handlar om allmänna vägar, utan om familjen - den enhet som är förutsättningen för det civila samhällets fortlevnad. Försörjningen av barn och familj har varit och är det som motiverar människor att arbeta. För att kunna framskaffa mat på bordet, kläder på kroppen och även tid till gemensamma upplevelser.

Föräldraskapet är som ett företag med många uppgifter skall skötas. Företagets första två levnadsår är den kritiska fasen där många beslut måste tas och där grunden läggs för hur det kommer att gå i framtiden. Vem som gör vad är egentligen oväsentligt. Det viktigaste är att det görs och att företaget har utrymme att tänka långsiktigt och operera flexibelt.

Så vad vill föräldrar i Sverige? Jo, kära politiker, vi vill ha det hela och fulla ansvaret för våra barn. Vi vill själva avgöra hur vi spenderar dygnets 24 timmar och hur vi sköter våra företag. Och bokslut får ni efter 18 år. För då kan vi även räkna med alla fotbollsmatcher pappa varit på, alla skjutsningar till träning, alla utflykter, museibesök, fikastunder, biblioteksronder och sagostunder. Vi vill ha föräldraåren alldeles i fred, pappamånaderna kan ni ha för er själva.

När det självklara måste sägas

I flera år har Haro lyft frågan om små barns behov för anknytning och nära relationer. Vi har arrangerat seminarier och bjudit in experter och forskare från Kanada, Finland, Storbritannien och Belgien. Internationella studier och forskning har presenterats som borde sätta svensk dagispolitik i rejäl gungning. Och äntligen tar även en svensk expert bladet från munnen. I dagens Aftonbladet skriver psykologen och psykoterapeuten Eva Rusz att "Förskola före två års ålder kan skada barn."

Vi är inte ute efter att skada förskolan. Vi är inte ute efter att skuldbelägga föräldrarna. Vi vill bara att någon uppmärksammar problematiken med att vi har en förlegad familjepolitik. En politik utan insikt om barns grundläggande emotionella behov.

Eva Rusz sätter ord på det när hon skriver "Vi behöver stanna upp och tänka några varv till inom familjepolitiken. Varför skall vi socialisera våra barn tidigare än vad som är nyttigt? Vad ska vara vägledande: föräldrars självförverkligande eller småbarns välbefinnande? Vi behöver sätta barnens behov i fokus."

Tack för orden - nu väntar vi på den kommande debatten!

Jämställdhetsproblemen fortsätter

Problemen i Sverige är oändliga. Och främst av alla problem är jämställdheten.. eller rättare ut sagt frånvaron av den. Problemet har vi redan definierat i Sverige - kvinnor delar inte på föräldraförsäkringen, de envisas med att jobba deltid och vara med sina ungar i stället för ett fantastiskt självförverkligande i den offentliga vårdsektorn.

I dagens Aftonbladet hörs ännu en röst i jämställdhetsklagokören, genom Karin Pettersson. Hon säger "En av Sveriges viktigaste konkurrensfördelar de senaste ­decennierna har varit att kvinnor jobbar. Det har de gjort för att det har varit möjligt rent praktiskt, tack vare förskola och ­generös föräldraförsäkring. Tack vare politik."

Tänk att Sverige åstadkommit det som ingen skulle kunna tro - att kvinnor nu äntligen jobbar och har gjort det redan i några decennier. För alla vet ju att innan förskolan och svensk politisk ingenjörskonst gjorde ju inte kvinnor något. Svensk politik har lyckats få bort kvinnorna från schlaraffenlivet i kökssoffan.

Men inte helt. Det finns fortfarande några kvinnor som envisas vara mer föräldralediga (dvs ett schlaraffen-bebisliv i kökssoffan) än män. Sådan ledighet måste det bli ett tvingande slut på så att vi kan fortsätta stoltsera utomlands med vår svenska jämställdhet.

Det går att hålla med Karin Pettersson enbart om du struntar i värdet av det obetalda arbetet, det som håller uppe civilsamhällen världen över. Hårt arbetande kvinnor och män som utför årsverken motiverade av andra värden än de monetära. Välfärdssamhället kan inte enbart byggas på hur många Staten kan sysselsätta, utan på hur många människor som får möjligheten att forma sina egna liv och växa, mogna som människor.

I myllan av det obetalda arbetet, hemarbetet, vården av barn och äldre - växer även något annat fram. Mänsklig mognad, samhällsengagemang, ansvarstagande och företagsamhet. Att vi håller på att utrota detta i Sverige genom politiska pekpinnar och tvång oroar mer än svenskdefinierade jämställdhetsproblem.

Alltid - ett jämställdhetsproblem

Minister Ulf Kristersson oroar sig i DN över skenande psyksisk ohälsa och fler sjukskrivna kvinnor. Och problemformuleringen är som vanligt att "det är ett jämställdhetsproblem. Det antyder att det finns något i familjeansvar som gör att kvinnor är mer utsatta för sjukskrivning än vad män är." Kvinnors psykiska ohälsa beror på att de väljer familjeansvar och dubbel arbetsbörda. Det, citat Kristersson "finns ju inget fysiologiskt med barnafödande som förklarar det här."

Jag förstår att politiker river sig i håret och försöker förstå detta mysterium varför enstaka kvinnor väljer fel hela tiden. Varför de har denna konstiga längtan av att fostra sina barn och vara med sina familjer. Hur de kan vara på jobbet och undra om 1-åringen slutat gråta eller sagt några nya ord, tagit några nya steg. Det verkar inte som att kvinnor fattat att världen är fysisk och rationell. På samma sätt som barnafödande är fysiologiskt.

Hur kan relationer bli viktigare än karriären? Och hur kan barnet bli ens hela, lilla värld?

Och så länge Kristersson och många med honom river sig i håret och undrar, kommer han och politikerkollegorna komma med politiska lösningar på alla "jämställdhetsproblem". Jämställdhetsbonusar för de rättroende, tvångskvotering av föräldraförsäkringen och andra politiska pekpinnar om hur kvinnor borde leva sina liv. Och de kommer definitivt inte underlätta för de kvinnor som upptäckt en annan värld, bortom den rationella och fysiologiska. Den lilla skara av kvinnor som vill vara friskskrivna, närvarande och hemarbetande.

Felaktig slutsats av SVT

Igår sände SVT Aktuellt ett inslag där de deklarerade att barn som inte går i förskola riskerar en sämre språkutveckling. Studien de refererar till har tittat på en rad olika faktorers samband med läsförmåga, bland annat förskolevistelse, socioekonomisk status, kön och invandrarbakgrund. När man sedan i SVT presenterar sambanden gällande förskola och läsförmåga drar man slutsatsen att det ena leder till det andra. Detta är en logisk tankevurpa, som helt motsägs av de Finska barnens läsförmåga. I Sverige har 17 procent av barnen brister i läsförmågan, i Finland endast åtta procent. I Sverige vistas nästintill 100 procent av barn 1-5 år i förskola, i Finland endast 50 procent. I Sverige har läsförmågan även dalat i takt med att förskolan har expanderat. Något stämmer inte men SVT tar inte någon notis om detta.

De "glömmer" också att redovisa att man i studien inte har kontrollerat för socioekonomisk status eller invandrarbakgrund. Alltså hamnar tex ett invandrarbarn med outbildade föräldrar som kommit till Sverige som 12-åring i gruppen som inte gått i förskola. En seriös studie om förskolans effekter ska alltid kontrollera för socioekonomisk status eftersom det är detta som har absolut störst påverkan på barns akademiska prestationer. De med högre socioekonomisk status tenderar även att i högre utsträckning ha sina barn i förskolan. Att dra sådana paralleller som SVT gör av sambandet mellan förskola och läsförmåga är totalt ovetenskapligt. Det är som att säga att man löper större risk att drunkna om man äter glass eftersom drunkningsolyckorna statistiskt sett ökar när glassförsäljningen går upp.

Vetenskaplig metod lektion 1: Ett samband säger inget om orsak-verkan."

Carolin Elfors, styrelseledamot Haro