Allt fler småbarn i stora dagisgrupper

Allt fler småbarn i stora dagisgrupper - så låter rubriken i Dagens Samhälle (16, 2011) när de beskriver den svenska dagistrenden. Sedan 2003 har antalet småbarnsgrupper med 17+ inskrivna barn tredubblats. Nästan 1/5 av all barngrupper har mer än 21 barn.

Samtidigt skriver DN om hur över 700 förskollärare sjukskrevs i fjol efter jobbskada. "Bitna, sparkade och klösta - på jobbet," skriver Metro - även de refererar till Arbetsmiljöverkets undersökning. Man skulle även kunna skriva om alla de förskolelärare som sjukskrivs pga stress, för höga bullernivåer och utbrändhet. Förskolelärare är den yrkeskategori som är bäst på sjukskrivningar i Sverige.

Per Ove Kellgren, facklig företrädare för lärarförbundet i Malmö, säger i en intervju i Metro: "Det har förvärrats i och med större barngrupper. Trängseln och arbetsbelastningen gör förskolelärarna stressade, och stressad personal medför stressade barn."

Skolverkets undervisningsråd, Magdalena Karlsson säger följande till Dagens Samhälle: "För små barn kan det vara stressande att knyta många relationer under en dag, det är det främsta bekymret". Barn som inte blir sedda och bekräftade riskerar att bli störda i sin emotionella och språkliga utveckling, enligt forskningen.

Vad säger allt detta om kvaliteten på den svenska förskolan? Har vi råd med att försumma en hel generation?

Hur definierar vi barnfattigdomen i Sverige?

Håkan Juholt (S) har börjat sin karriär som partiordförande med att traditionsenligt rikta strålkastarna mot en av orättvisorna - barnfattigdomen. Bekämpandet av detsamma ser ut att kunna bli en enande fråga för S, nu ska det minsann handla om barnen. Vissa ifrågasätter användandet av Rädda Barnens siffror och menar att den tillfälligt ökande fattigdomen beror på finanskrisen och att barnfattigdomen i själva verket har halverats sedan 1997.

Jan Ericsson (M) ger förstås arbetslinjen och alliansregeringen beröm för halveringen. Och således fortsätter sifferdiskussionen partiblocken sinsemellan. Därför att här i Sverige mäts hur människor mår med hur mycket de har i plånboken.

Att det kan finnas andra former av fattigdom, t ex missbruksproblematik, berör barnminister Maria Larsson i den följande debatten i SvD., som även fortsätter i Aftonbladet...

Det är här vi börjar närma oss kärnan - kan egentligen fattigdom mätas enbart i hur mycket föräldrarna har i plånboken? 7-åringen från finorten som lever med pappans dolda missbruk, finns inte med i fattigdomsstatistiken. Ej heller tonårsflickan som aldrig känt tillräckligt emotionellt stöd från pressade, heltidsarbetande föräldrar.

Kanske har vi en emotionell fattigdom i Sverige bland barn och unga som är lika alarmerande? Det vi vet är att den psykiska ohälsan ökar . Och det märkliga är att ohälsan inte tar hänsyn till hur mycket familjen tjänar. Anorexia är t ex vanligare bland akademikers barn, enligt en studie. Vi hittar psykisk ohälsa hos arbetar- medel- och överklass. Finns det ett samband med det faktum att barns tid med föräldrar bara fortsatt att minska de senaste decennierna, vilket Chrapkowska i Gp felaktigt benekar?

Kanske har vi börjat skörda resultaten av decennier av svensk familjepolitik där föräldraskapet "outsourcas" i arbetslinjens namn? Och där ingen, vare sig fattig eller rik, riktigt hinner med att vara förälder de arma timmar som finns kvar efter dagishämtningen?

Vad jag vet att är att mina barn känt sig lyckligt rika när jag fått leva med de i ett ocean av kvantitetstid. Och troligtvis fanns vi nog just då medräknade i statistiken över barnfattigdom i Sverige...