Snäva könsroller förstärks av förskola och skola

Det talas om könsroller som om det var något som låg utanför personen och bara var att komma överens om hur vi vill ha – och sedan lagstifta om det.

 

Idag tar Svenska dagbladet upp ämnet könsroller i skolan.

 

I Haro arbetar vi för möjligheten för föräldrar att vara hemma med barnen när de är små. Ofta uttrycks farhågor om att det är mest kvinnor som kommer att vara hemma med barnen om den möjligheten ges, och en av invändningarna är just cementerade könsroller.

 

Men då har man inte riktigt förstått hur barn utvecklas. Det är fullt möjligt att utvecklas till en person med stor personlig frihet i sin könsidentitet (möjlighet att agera brett och gränsöverskridande), även om det är väldigt mycket bara mamma, eller bara pappa, om dagarna. Varje person har stor utvecklingspotential om fostran är lyhörd och kärleksfull.

 

För en hemmaförälder finns utrymme att vara lyhörd för sitt barn. Många familjer kan vittna om hur olika deras barn är, trots att de har samma typ av ”fostran” hemifrån. Olikheterna kommer ur bejakandet av att barnet får utveckla sin egen individualitet. Hur omvårdande och feminin mamman än skulle kunna vara, kan hon utan att det är alls konstigt få en dotter som är hennes motsats. Eller tvärtom. Allt hänger på om barnet känner sig bejakat i att lyssna inåt och ges möjlighet att vara den hon innerst inne är.

 

Så den mest framgångsrika fostran för befriade könsroller är egentligen en icke-fostran! Om man med fostran menar att man ständigt försöker plantera in önskvärda beteenden hos barnen.

 

Problemet med förskolan och skolan är att där hinns inte den lyhörda ”icke-fostran” med. Där blir man tvungna att ha ett utifrånperspektiv och ”prata in" instruktioner i barnets medvetande. Därför dras vi nu med större problem med snäva könsroller än vi skulle ha om fler mammor eller pappor hade möjlighet att vara hemma med sina små barn, medan barnens viktiga könsidentitet och personlighet utvecklades.

 

 

Haro - tid för barnen!

Barnläkarna Hugo Lagercrantz och Salomon Schulman skriver i en debattartikel i DN idag:

"Svenska barn mår allt sämre. Självskadebeteende, depressioner och det oprovocerade gatuvåldet är det iögonfallande. De flesta vuxna reagerar inte, för de tror sig veta att barn aldrig har varit så fysiskt friska som nu. Polio och mässling förekommer ju inte längre. De flesta mycket för tidigt födda och barn med cancer överlever friska i dag. Sådant vågade ingen drömma om för ett halvt sekel sedan.

Ändå: svenska barn anses må allt sämre sedan flera decennier också i jämförelse med barn från andra västländer. Allt fler barn beskriver oro, livsleda, sömnsvårigheter och smärtsymtom. Desperationen speglas i deras ögon"

I Haro ser vi med oro på denna utveckling. De båda läkarna ser från sina positioner vad som behöver göras inom sjukvård och psykiatri. I Haro vill vi även gå till botten med hur ett samhälle, med dess familjepolitik,  bör utformas för att gynna en hälsosam psykisk utveckling hos barn och unga.

Därför inbjuder Haro till ett seminarium om barns och ungdomars psykiska hälsa. Seminariet ges på Högloftet, Skansen, i Stockholm, torsdag den 17 juni.

Var har vi gjort av alla kunskapstörstande barn? 

Sverige har utomordentliga materiella och sociala förutsättningar för en välmående ungdomsgeneration med god fysisk hälsa hos unga, låg spädbarnsdödlighet, låg barnfattigdom, utjämnade löner hos vuxna och en beundrad jämställdhet. Varför mår då inte svenska barn bäst i världen? Varför skenar den psykiska ohälsan? Varför lär sig barnen bara genomsnittligt i skolan? Varför har vi oordning i våra klassrum och mobbning i våra skolor? Gör vi något systematiskt fel som vi ännu inte upptäckt?

Denna fråga vill vi diskutera på ett heldagsseminarium med en internationell expert och en panel med deltagare från samtliga riksdagspartier. Folkhälsominister Maria Larsson kommer att ge en svensk inramning. Huvudtalare är världens kanske främste nytänkare inom området barns och ungas utveckling, Kanadas internationellt erkände psykolog och författare Dr. Gordon Neufeld med boken ”Våga ta plats i ditt barns liv” och 35 års klinisk erfarenhet av unga människor i de mest skiftande miljöer, från välmående medelklassfamiljer till fängelser.

Välkommen med din anmälan!

Den 15 maj är FN:s Internationella Familjedag!

Lagom till FN:s Internationella Familjedag blåser vi liv i Harobloggen igen!

 

Haros frågor är sannerligen högaktuella och att värna familjen är en av Haros hjärtefrågor.

 

På lördag den 15 maj firas runt om i världen, den av FN instiftade Familjedagen. Den har inte fått så stort genomslag i Sverige, av förklarliga skäl. Familjen har helt enkelt inte så hög status i vårt land. Inte bland makthavare. Men det är annorlunda när folk säger sin egen ärliga mening. Människors medvetenhet om familjens betydelse håller på att stärkas. Vi börjar tröttna på det extremindividualistiska samhället och förstår att vi alla behöver ingå i ett varaktigt sammanhang.

 

Försöket att ersätta familjen med konstruerade ”storfamiljer” börjar genomskådas. Dagis och fritids blev inte den stabila och trygga plats för alla barn som man hade hoppats på. Ända sedan det fullskaliga experimentet infördes har det dragits med problem som är svårlösliga; från stor personalomsättning på det glada 80-talet till 90- och 2000-talets alltför stora barngrupper. Därtill kommer uppslitande separationer och det faktum att människorna som man fäster sig vid i gruppen inte finns kvar i ens närhet mer än några få år, i bästa fall. Genom forskning, i främst England och USA, börjar man nu förstå konsekvenserna av detta. Förskola behöver inte alls vara dåligt, det handlar mycket om barngruppernas storlek och kvaliteten på omsorgen, men det behövs utvärderingar och fler alternativ.

 

Och de ”befriade” mammorna känner sig inte alltid så fria, då de tyngs av dubbelarbete och stress och längtan efter att vara mer tillsammans med sina barn. Idag är det också fler och fler pappor som önskar vara hemma lite längre. Men det är svårt både för mammor och pappor att vara annat än fritidsföräldrar när systemet ser ut som det gör.

 

Haro kämpar för att familjen ska ges större självbestämmande. Barnomsorg kan se ut på fler sätt än som förskola. Den kan med fördel ges av föräldrarna själva. Fler och fler inser vikten av en stark och god anknytning och nära relationer. Detta finns goda förutsättningar för att ge och få inom familjen.

 

Nu är det inte ett önskvärt alternativ för alla att vara hemma med barnen. Man kanske vill vara hemma ett par år och sedan ha annan barnomsorg. I Haro tycker vi att det är viktigt att det finns en mångfald av barnomsorgsformer att välja mellan, även förskola av god kvalitet. Föräldrar ska ha stöd att välja den form som passar familjen bäst – antingen man ger omsorgen själv eller föredrar förskola, dagmamma eller något annat alternativ.

 

Tänk lite extra på familjen på lördag – det gör man i FN och det gör man runt om i världen på FN:s Internationella familjedag!