Låt barnen få vara barn lite längre

Vårat samhälle är ett högpresterande samhälle. Allt större krav ställs på oss som individer, detta har resulterat i utanförskap på många nivåer i samhället.
BO´s rapport; http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=114&a=376303 angående barns utsatthet i vardagen gällande brott och otrygghet vittnar inte minst om den kamp vi alla hetsats in i för att hinna uppfylla alla krav som ställs på oss.
Vi vuxna lämnar barnen på institution från det att de i bästa fall kan gå för att själva hinna jobba heltid som de solidariska samhällsmedborgare vi förväntas vara. Barnen förväntas prestera allt mer och tidigare. Redan vid sex års ålder förväntas de vara i stort sätt skolbarn, och nu talar man om att de kanske kan läsa redan på dagis. Jag frågar mig dock var barndomen tagit vägen. Leken som skapar gemenskap och solidaritet, utvecklar samvetet och lär oss lösa konflikter. Vi vuxna förväntas vara med i teambuilding och leka fram relationer, konfliktlösning mm på våra jobb. Barnen förväntas inhämta kunskap så tidigt som möjligt.
Hur kan vi vuxna förvänta oss att barnen ska lära sig livet om de inte får vara delaktiga i våra liv? Genom att institutionalisera och organisera barnens fritid skalar vi bort leken och tid att bara vara människa. Är det sedan så konstigt att de slår bakut. Se på "möss och människor" hur  samhället ter sig i fiktionen då barnen lämnades att själva utforma världen.
BO´s rapport borde ge alla föräldrar en tankeställare. Kan vi gå ner till 75% arbetstid för barnens skull. Vågar vi stå upp för vår rätt att vara föräldrar eller är det viktigare att vara en god arbetare och inkomsttörstig samhällsmedborgare.

Skriven av Anna Fredriksson, Haro

En mänsklig rättighet

Helen Jaktlund, tack för din artikel i SVD. Det värmer att läsa om dessa föräldrars omtanke.

Orsaken till att barnen mår allt sämre är att barn och föräldrar har allt sämre förutsättningar att närma sig varandra.

Lösningen är inte att satsa ännu fler vårdinrättningar och resurser till samhället som plockar upp alla som skadas till dyra kostnader och ännu mindre möjligheter för föräldrar att ägna sig åt förebyggande arbete. Det är visserligen viktigt att ta hand om dem som skadas, men det löser inte orsakerna bakom skadorna. De förebyggande åtgärderna ligger hos föräldrarna. Relationen mellan barnen och deras föräldrar kan inte ersättas som samhällets grundläggande enhet. Den är en mänsklig rättighet.