Hjälpsamma politiker

"Folkpartiet vill ha en tredje pappamånad", publicerades som en nyhet några dagar sedan. Visst känner man som förälder att man borde bli glad och kanske aningen tacksam?  Folkpartiet har beslutat att ge oss föräldrar någonting. Och denna gång är det pappas julafton. Bortglömda, förvirrade pappa som känner sig vilsen och drunknar i hungriga skrik. Pappa  som brottas med bekräftelsen att han betyder någonting för sitt barn när bebisen verkar vilja ha endast en sak - tuttar med mjölk i. Men nu kommer alltså folkpartiet med denna efterlängtade bekräftelse i form av en present - en extra pappamånad.

Folkpartiet är ju absolut inte ensamma att vilja ge sådana frikostiga presenter till folket. Socialdemokraterna vill tredela föräldraförsäkringen. Längre ut på vänsterkanten förespråkas det 50:50. Ledarskribenten PM Nilsson talar så varmt om kvotering att pennan droppar av modersomsorg. En omsorg som kräver att staten sätter sig vid köksbordet. "Men det finns många beslut vid köksbordet som staten till slut inte tolererat och därför ändrat i sina försäkringar." Man borde som mamma skämmas lika mycket över att vilja sno pappadagar som att vara måndagssjuk eller ut och jaga en vecka, finansierad av sjukskrivning.

Studier har för länge sedan konstaterat att problemet ligger i att mammor fortfarande envisas att vara hemma med sina barn.  De vill inte dela föräldradagarna. De vill inte arbeta heltid när barnen är små. De envisas med att ge hjälpsamma politiker grå hår och sömnlösa nätter. 

Det är dags att Sveriges föräldrar tar ansvar för att skapa det samhället som politiker vill ha. Det är skamlöst att enbart tänka på sig själva och barnet när det finns en arbetslinje att följa. För inte att tala om vikten att upprätthålla Sveriges internationella rykte som jämställdhetens Mekka.

Jag ser därför  fram emot nästa present från hjälpsamma politiker. Ett förslag är att upphäva privatiseringen av lön och hushållsbudgetar. Då skulle politiker kunna fördela bonusar utifrån hur bra man fördelat hushållsarbetet i form av t ex matkuponger. Hjälper man ungarna med läxorna lika mycket kan det vanka bokkuponger eller till och med en biobiljett för två.  Med en extra bonus om filmen inte innehåller traditionella könsrollemönster.

Det handlar trots allt om att hjälpa medborgarna att välja det liv politiker vill de skall ha.

Expertisen ratar obekväm förklaring till psykisk ohälsa

Barn som får för mycket beröm får en osäker identitet hävdar psykologen i Aftonbladet. Den ökade psykiska ohälsan bland barn och unga används som bevis för detta. 50-talsbarnen fick mindre beröm än 90-talsbarnen. Måhända så. Men ett samband förklarar inte orsak. Att dagens barn får mer beröm är inte ett bevis för att berömmet ger dem sämre psykisk hälsa. Det var nämligen något annat som 50-talsbarnen fick betydligt mer av än 90-talsbarnen. Föräldratid. Kanske kompenserar dagens föräldrar sin brist på tid med barnen med att överösa dem med beröm och fokus på prestation. Det är säkert inte hälsosamt men det stora grundproblemet kvarstår. Tidsbristen. Mindre tid hemma med föräldrarna och mer tid i tvångspedagogisk verksamhet med låg personaltäthet och stora barngrupper. Men bristen på föräldranärvaro är en obekväm förklaring till den dramatiskt ökande psykiska ohälsan. Media och expertisen framhärdar envist med alternativa förklaringar. Förklaringar som ter sig alltmer desperata.

SVT granskar förskolan

Det är alltid spännande när public service vill granska stat och samhälle, som till exempel SVT:s annonserade kartläggning av den svenska förskolan. Eftersom alla vet att vi har världens bästa förskola, kändes det aningen sorgligt att SVT lyckades hitta några brister inom förskolans förträffliga institutioner. Nyheten på SVT:s hemsida igår var icke oväntat den chockerande händelsen - att en flicka fick vänta i regnet medan kompisarna i förskolan åt frukost. Reportaget kunde även berätta om förskolor som låter barnen vistas alldeles för länge med föräldralediga och arbetssökande föräldrar.

En föredömlig förskollärare i Botkyrka berättade om hur förskräckligt det var förut: "Då var det förvirrande när barnen hade olika vistelsetider, säger Isthar Malki. Många barn blev ledsna eftersom dom kanske tvingades att vara hemma vissa dagar. De barn som bara hade 15 veckotimmar kunde inte delta i alla aktiviteter och hamnade på så sätt utanför." Men glädjande kunde reportaget berätta att förskolan i Botkyrka nu har gladare barn som alla har rätt till minst 35 veckotimmar och kan delta i alla aktiviteter. Och de behöver inte alls vara med sina föräldrar. De får vara innanför - dvs i förskolan och inte utanför - dvs i familjen.

Men en sådan solskenshistoria var ju förstås SVT:s reportrar tvungna att se sig om i Sverige efter det nyupptäckta utanförskapet. Kan det vara så att det fortfarande finns barn som tvingas vara hemma med föräldralediga eller arbetssökande föräldrar? Mycket riktigt. SVT har upptäckt att det finns ett flertal kommuner som tycker att barnen skall vara hemma när föräldrarna är lediga. Som tur är har många politiker förstått hur det skall vara som t ex Alexandra Anstrell (M), ordförande i grund- och förskolenämnden i Haninge: "Jag tycker att skollagen är jättetydlig. Barnen ska vara i förskolan och man ska tillsammans med föräldrar lägga ett schema som passar barnens behov, inte någon annans behov."

Barn behöver vara i förskolan, de inte bara behöver det - de SKA vara i förskolan. Så där, nu känns det tryggt igen att leva i Sverige. Finns det orättvisor kan vi vara säkra på att SVT upptäcker dem och att det finns politiker som vill ställa allt till rätta igen.

(För en annan version, läs Aftonbladets Malin Wollin och  "Förskolan är  Till för Föräldrarna"

Nattis och konsekvenserna

Haros guldmedaljör Katarina Larsson skriver om nattis i BT och om den förändring som skett sedan kvinnorna gjorde intåg på arbetsmarknaden. Från att arbetslivet till en början skulle anpassas efter barnen till att barnen ska anpassa sig till arbetslivet. Och en institutionalisering av rätten till barnomsorg dygnet runt kommer att innebära ytterligare förändringar.

Hon skriver att ”… man ska inte tro annat än att ändrade gränser för välfärdsstaten leder till normförändringar. Det har hänt förr.”

Exakt så. På 70-, 80- och 90-talet var det få som kunde tänka sig att lämna sina barn på förskolan frivilligt. Normen var att barnen har det bäst hemma och förskolan var ett andrahandslösning för att man var tvungen att arbeta. Men på 2000-talet infördes 15-timmars till arbetslösa och föräldralediga och tio år senare är normen en helt annan.

Hur kommer normerna förändras i takt med att man inför nattis, helgis, somris, dygnis? Hur blir det om barnomsorg alltid finns tillgänglig och det samtidigt inte finns några begräsningar för hur många av dygnets timmar som barnen får vara där? Vad får det för konsekvenser för föräldrar? För arbetsgivare? För arbetslinjen? För barnen?

Och hur ska en förälder som inte vill låta sin ettåring sova på förskolan få förståelse för detta när andra, särskilt politiker, tycker att det är oproblematiskt? Varför ska arbetsgivaren vara tillmötesgående och erbjuda dagskift när barnen kommer?

”Dagis är ju ändå öppet.” som Katarina Larsson skriver.

I Norge omhändertogsen pojke eftersom hans mamma jobbade för mycket. Mamman beskriver sig själv som en perfektionist på jobbet och arbetade enligt uppgift 12 timmar om dagen. Pojken var utlämnad åt skola, fritis, barnvakter och sig själv. Diskussionen om norska myndigheters beslut var rätt eller fel lämnar vi därhän men sett i ljuset av debatten om utökad barnomsorg väcker det en del intressanta funderingar. Skulle den norska mammans arbetstider ens ses som problematiska här i Sverige? Eller skulle de ses som ett bevis på en lyckad arbetslinje?

Caroline Elfors 

Pappas månader

Politiker diskuterar den ojämna fördelningen av föräldraförsäkringen. Igen. Hur länge får föräldrar ta ledigt från jobbet för att vara med sina barn? Och framför allt - hur skall vi få mammor att återgå till jobbet lika snabbt som pappor? Folkpartiets Jan Björklund är nu villig att "öronmärka" fler månader åt pappan. Eftersom, enligt DN, "Pappamånad fick fäder att ta ledigt."  Kristdemokraterna försöker simma motströms och ta bort alla pappamånader, men förslaget har mött hård motstånd både internt och externt.  Majoriteten både till höger och vänster verkar vara helt överens att mänsklighetens tusenåriga historia med ojämställd bebishantering är ett mycket stort problem. Som måste åtgärdas. Ungefär som djupa hål i asfalten efter en alldeles för lång vinter och regnig vår..

Och således kämpar politiker hit och dit med jämställdhetsfanan i den ena handen och pengapåsen i den andra och skall laga hålen. Och känslan jag får är lika olustig varje gång.  Därför att det inte handlar om allmänna vägar, utan om familjen - den enhet som är förutsättningen för det civila samhällets fortlevnad. Försörjningen av barn och familj har varit och är det som motiverar människor att arbeta. För att kunna framskaffa mat på bordet, kläder på kroppen och även tid till gemensamma upplevelser.

Föräldraskapet är som ett företag med många uppgifter skall skötas. Företagets första två levnadsår är den kritiska fasen där många beslut måste tas och där grunden läggs för hur det kommer att gå i framtiden. Vem som gör vad är egentligen oväsentligt. Det viktigaste är att det görs och att företaget har utrymme att tänka långsiktigt och operera flexibelt.

Så vad vill föräldrar i Sverige? Jo, kära politiker, vi vill ha det hela och fulla ansvaret för våra barn. Vi vill själva avgöra hur vi spenderar dygnets 24 timmar och hur vi sköter våra företag. Och bokslut får ni efter 18 år. För då kan vi även räkna med alla fotbollsmatcher pappa varit på, alla skjutsningar till träning, alla utflykter, museibesök, fikastunder, biblioteksronder och sagostunder. Vi vill ha föräldraåren alldeles i fred, pappamånaderna kan ni ha för er själva.

När det självklara måste sägas

I flera år har Haro lyft frågan om små barns behov för anknytning och nära relationer. Vi har arrangerat seminarier och bjudit in experter och forskare från Kanada, Finland, Storbritannien och Belgien. Internationella studier och forskning har presenterats som borde sätta svensk dagispolitik i rejäl gungning. Och äntligen tar även en svensk expert bladet från munnen. I dagens Aftonbladet skriver psykologen och psykoterapeuten Eva Rusz att "Förskola före två års ålder kan skada barn."

Vi är inte ute efter att skada förskolan. Vi är inte ute efter att skuldbelägga föräldrarna. Vi vill bara att någon uppmärksammar problematiken med att vi har en förlegad familjepolitik. En politik utan insikt om barns grundläggande emotionella behov.

Eva Rusz sätter ord på det när hon skriver "Vi behöver stanna upp och tänka några varv till inom familjepolitiken. Varför skall vi socialisera våra barn tidigare än vad som är nyttigt? Vad ska vara vägledande: föräldrars självförverkligande eller småbarns välbefinnande? Vi behöver sätta barnens behov i fokus."

Tack för orden - nu väntar vi på den kommande debatten!

Jämställdhetsproblemen fortsätter

Problemen i Sverige är oändliga. Och främst av alla problem är jämställdheten.. eller rättare ut sagt frånvaron av den. Problemet har vi redan definierat i Sverige - kvinnor delar inte på föräldraförsäkringen, de envisas med att jobba deltid och vara med sina ungar i stället för ett fantastiskt självförverkligande i den offentliga vårdsektorn.

I dagens Aftonbladet hörs ännu en röst i jämställdhetsklagokören, genom Karin Pettersson. Hon säger "En av Sveriges viktigaste konkurrensfördelar de senaste ­decennierna har varit att kvinnor jobbar. Det har de gjort för att det har varit möjligt rent praktiskt, tack vare förskola och ­generös föräldraförsäkring. Tack vare politik."

Tänk att Sverige åstadkommit det som ingen skulle kunna tro - att kvinnor nu äntligen jobbar och har gjort det redan i några decennier. För alla vet ju att innan förskolan och svensk politisk ingenjörskonst gjorde ju inte kvinnor något. Svensk politik har lyckats få bort kvinnorna från schlaraffenlivet i kökssoffan.

Men inte helt. Det finns fortfarande några kvinnor som envisas vara mer föräldralediga (dvs ett schlaraffen-bebisliv i kökssoffan) än män. Sådan ledighet måste det bli ett tvingande slut på så att vi kan fortsätta stoltsera utomlands med vår svenska jämställdhet.

Det går att hålla med Karin Pettersson enbart om du struntar i värdet av det obetalda arbetet, det som håller uppe civilsamhällen världen över. Hårt arbetande kvinnor och män som utför årsverken motiverade av andra värden än de monetära. Välfärdssamhället kan inte enbart byggas på hur många Staten kan sysselsätta, utan på hur många människor som får möjligheten att forma sina egna liv och växa, mogna som människor.

I myllan av det obetalda arbetet, hemarbetet, vården av barn och äldre - växer även något annat fram. Mänsklig mognad, samhällsengagemang, ansvarstagande och företagsamhet. Att vi håller på att utrota detta i Sverige genom politiska pekpinnar och tvång oroar mer än svenskdefinierade jämställdhetsproblem.

Alltid - ett jämställdhetsproblem

Minister Ulf Kristersson oroar sig i DN över skenande psyksisk ohälsa och fler sjukskrivna kvinnor. Och problemformuleringen är som vanligt att "det är ett jämställdhetsproblem. Det antyder att det finns något i familjeansvar som gör att kvinnor är mer utsatta för sjukskrivning än vad män är." Kvinnors psykiska ohälsa beror på att de väljer familjeansvar och dubbel arbetsbörda. Det, citat Kristersson "finns ju inget fysiologiskt med barnafödande som förklarar det här."

Jag förstår att politiker river sig i håret och försöker förstå detta mysterium varför enstaka kvinnor väljer fel hela tiden. Varför de har denna konstiga längtan av att fostra sina barn och vara med sina familjer. Hur de kan vara på jobbet och undra om 1-åringen slutat gråta eller sagt några nya ord, tagit några nya steg. Det verkar inte som att kvinnor fattat att världen är fysisk och rationell. På samma sätt som barnafödande är fysiologiskt.

Hur kan relationer bli viktigare än karriären? Och hur kan barnet bli ens hela, lilla värld?

Och så länge Kristersson och många med honom river sig i håret och undrar, kommer han och politikerkollegorna komma med politiska lösningar på alla "jämställdhetsproblem". Jämställdhetsbonusar för de rättroende, tvångskvotering av föräldraförsäkringen och andra politiska pekpinnar om hur kvinnor borde leva sina liv. Och de kommer definitivt inte underlätta för de kvinnor som upptäckt en annan värld, bortom den rationella och fysiologiska. Den lilla skara av kvinnor som vill vara friskskrivna, närvarande och hemarbetande.

Felaktig slutsats av SVT

Igår sände SVT Aktuellt ett inslag där de deklarerade att barn som inte går i förskola riskerar en sämre språkutveckling. Studien de refererar till har tittat på en rad olika faktorers samband med läsförmåga, bland annat förskolevistelse, socioekonomisk status, kön och invandrarbakgrund. När man sedan i SVT presenterar sambanden gällande förskola och läsförmåga drar man slutsatsen att det ena leder till det andra. Detta är en logisk tankevurpa, som helt motsägs av de Finska barnens läsförmåga. I Sverige har 17 procent av barnen brister i läsförmågan, i Finland endast åtta procent. I Sverige vistas nästintill 100 procent av barn 1-5 år i förskola, i Finland endast 50 procent. I Sverige har läsförmågan även dalat i takt med att förskolan har expanderat. Något stämmer inte men SVT tar inte någon notis om detta.

De "glömmer" också att redovisa att man i studien inte har kontrollerat för socioekonomisk status eller invandrarbakgrund. Alltså hamnar tex ett invandrarbarn med outbildade föräldrar som kommit till Sverige som 12-åring i gruppen som inte gått i förskola. En seriös studie om förskolans effekter ska alltid kontrollera för socioekonomisk status eftersom det är detta som har absolut störst påverkan på barns akademiska prestationer. De med högre socioekonomisk status tenderar även att i högre utsträckning ha sina barn i förskolan. Att dra sådana paralleller som SVT gör av sambandet mellan förskola och läsförmåga är totalt ovetenskapligt. Det är som att säga att man löper större risk att drunkna om man äter glass eftersom drunkningsolyckorna statistiskt sett ökar när glassförsäljningen går upp.

Vetenskaplig metod lektion 1: Ett samband säger inget om orsak-verkan."

Carolin Elfors, styrelseledamot Haro

På väg till nattis...

I fredagens Aftonbladet beskrivs hur Cornelia, 1 år, fick åka med taxi till sitt nattis.

Hon hade alltså varit på förskola halva dagen med andra vuxna än mamma och andra barn i behov av omsorg och uppmärksamhet. Nu skulle hon till nattis med nya barn och ny personal. Länken mellan dessa två världar i ett litet barns liv var alltså en vilt främmande taxichaufför. Ingen hon kände åkte med. Och de åkte först till fel nattis - igen nya, främmande människor, och sedan vidare tills det blev rätt. Med det märkte inte Cornelia, som till slut somnade i kaoset.

Det finns många aspekter i denna historia. Den psykologiska aspekten är uppenbar. För en omogen 1-årings hjärna upplevdes nog färden som rätt traumatisk. Barnets behov av en liten värld omgiven av få vuxna som det har en nära anknytning till - tillgodoseddes inte.

Sedan kommer den ekonomiska aspekten. Hur kan det vara lönsamt för ett samhälle att finansiera barnomsorgen för detta lilla barn med de extrakostnader det innebär med transportkostnader, löner för personal som jobbar på obekväm arbetstid och de allmänna statliga subventionerna som ligger lågt räknat runt 160 000 pr barn pr år? En infektionskänslig 1-åring ger även kostnader i form av VAB-dagar.

Men det Sverige oroar sig för är naturligtvis säkerhetsaspekten. Vi nöjer vi oss med att diskutera hur stora gruskornen får vara i lekparken, hur rutschkanan ska utformas och hurvida man kan lita på taxichaufförer som skjutsar ensamma 1-åringar. Hur kan vi vara blinda för att vi finansierar den psykiska ohälsan som drabbar varje barn som inte klarar av dessa trauman?

Den nya kvinnofällan

Aftonbladet rapporterar om en ny kvinnofälla - lifestyle-stressen. En undersökning med 6 500 kvinnor från 21 olika länder visar på den ökande stresskänslan hos kvinnor. Varannan svensk kvinna känner sig stressad, var tredje har sömnproblem och många känner oro, ängslan och ångest. Varför? Därför att vi har ett så krävande privatliv som ska kombineras med ett lyckat yrkesliv. Det är alltså barnen som stressar oss och familjen...

Eller kan det vara tvärt om? Att det är jobbet som stressar oss? Att kvinnor innerst inne känner att barnafostrande och familjebyggande är något man vill hinna med först och främst?

En annan undersökning där 11 000 europeiska kvinnor svarat visar tydligt att en stor majoritet av kvinnorna önskar mer tid till familjen och barnen. De önskar ett officiellt erkännande av moderskapet, mer flexibilitet och förståelse för att yrkeslivet måste se annorlunda ut när barnen är små.

Kanske kvinnor skulle må bättre om de fick bestämma lite mer själva?

Vad livet egentligen handlar om

Det är otroligt vad mycket tid och energi folk lägger ner på semestern. Detta ljuvliga, förväntansfulla lov är för många årets höjdpunkt och själva syftet med tillvaron. Bort från en slitsam vardag med trötta morgnar, långa dagar i vintermörker där morgonljuset är lika becksvart som vägen hem.

För om sommaren då ska man plötsligt hinna med nödvändiga saker som att röja förråden och fixa sommarstugan. Samtidigt ska det badas och betalas inträden till sommarland, det ska åkas och flygas till äventyrsland.

Hur lätt det är inte att tro att det just är fler aktiviteter, projekt och resor som fattas oss i vår vardag. Att livet handlar om det vi ännu inte har gjort eller upplevt. Förblindade ser vi inte att livet finns inom oss och de människor som står oss nära. De människor som ger oss sammanhang och mätbarhet.

Phillip Toledano skrev den rörande och illustrerade berättelsen "Days with my Father" inspirerad av just den insikten. "I feel lucky to have had these last three years. To have left nothing unsaid. To know that we have loved each other nakedly, without embarrassment. And to have discovered how funny he was. What an amazing, amazing gift!"

Låt oss berätta de historier som vi inte hunnit berätta och lyssna till de vi ännu ej hört. Det är det sommaren är till för. Det är det livet egentligen handlar om.

Liberal flopp i valfrihetsfrågor

"Förskola, vårdnadsbidrag och nannys - en diskussion om framtidens barnomsorg." Så hette seminariet Kommunal arrangerade i vackraVisby förra veckan. Medverkade gjorde bland annat Gudrun Schyman (Fi), Nyamko Sabuni (Fp) och Annelie Nordström, Kommunal. Och alla verkade rörande överens. Heltidsförskola till alla, även för barn till föräldralediga - tyckte Nyamko. Mer genuspedagogik, tyckte Gudrun. Bort med vårdnadsbidraget, tyckte alla.

Men vart tog friheten och valmöjligheterna vägen? Och liberalerna som sa sig försvara den? Feminism och pedagogism har förenat sig, och tydligen på bekostnad av äkta liberalism.

Ge oss gärna en förskola av hög kvalitet. Men tvinga oss inte skicka våra barn dit.

Utbyggd barnomsorgspeng välkommet

Kristdemokraternas årliga 1 maj demonstration marscherade under parollen "Frihet för familjen". Förutom välformulerade tankar från både Alf Svensson, Louise Hallin och P J Anders Linder och Stefan Fölster - lanserades ett nytt koncept.

Utbyggd barnomsorgspeng.

Dagens barnomsorgspeng ger alla föräldrar i alla kommuner möjligheten att få bidrag även för de egna barnen om de samtidigt tar hand om lika många barn utifrån. Har du vare sig utrymme eller lust att ta emot andras barn - så finns inget annat alternativ än att välja förskola om du vill ha stöd från det offentliga för din barnomsorg.

Vårdnadsbidraget har ju bara införts i vissa kommuner och med många begränsningar på när och hur du kan använda det. Dels är beloppet mycket lågt - max 3000 kronor. Och det gäller bara tills barnet fyllt 3 år.

Vill du däremot vara föräldraledig och samtidigt använda förskolan 20 timmar i veckan, betalar kommunen gladeligen 100 000 om året för ditt barn.

En utbyggd barnomsorgspeng innebär att föräldrar får del av de offentliga subventionerna som en sorts skattepliktig lön. De utför ju ett nödvändigt arbete genom att ta hand om sitt barn.

Detta reformförslag är mycket välkommet. Jag hoppas bara att beloppet blir tillräckligt högt och att kristdemokraterna får genomslag både i de egna leden och inom alliansen.

"Vi har i dag en situation där Sveriges barnfamiljer är kraftigt överbeskattade, där skattemedlem sedan går tillbaka till barnfamiljerna - om de lever politiskt korrekt." Kanske inom en snar framtid kan Ingegerd Troedssons klarsynta analys förpassas till historeböckerna?

Allt fler småbarn i stora dagisgrupper

Allt fler småbarn i stora dagisgrupper - så låter rubriken i Dagens Samhälle (16, 2011) när de beskriver den svenska dagistrenden. Sedan 2003 har antalet småbarnsgrupper med 17+ inskrivna barn tredubblats. Nästan 1/5 av all barngrupper har mer än 21 barn.

Samtidigt skriver DN om hur över 700 förskollärare sjukskrevs i fjol efter jobbskada. "Bitna, sparkade och klösta - på jobbet," skriver Metro - även de refererar till Arbetsmiljöverkets undersökning. Man skulle även kunna skriva om alla de förskolelärare som sjukskrivs pga stress, för höga bullernivåer och utbrändhet. Förskolelärare är den yrkeskategori som är bäst på sjukskrivningar i Sverige.

Per Ove Kellgren, facklig företrädare för lärarförbundet i Malmö, säger i en intervju i Metro: "Det har förvärrats i och med större barngrupper. Trängseln och arbetsbelastningen gör förskolelärarna stressade, och stressad personal medför stressade barn."

Skolverkets undervisningsråd, Magdalena Karlsson säger följande till Dagens Samhälle: "För små barn kan det vara stressande att knyta många relationer under en dag, det är det främsta bekymret". Barn som inte blir sedda och bekräftade riskerar att bli störda i sin emotionella och språkliga utveckling, enligt forskningen.

Vad säger allt detta om kvaliteten på den svenska förskolan? Har vi råd med att försumma en hel generation?