Jämställdhetsproblemen fortsätter

Problemen i Sverige är oändliga. Och främst av alla problem är jämställdheten.. eller rättare ut sagt frånvaron av den. Problemet har vi redan definierat i Sverige - kvinnor delar inte på föräldraförsäkringen, de envisas med att jobba deltid och vara med sina ungar i stället för ett fantastiskt självförverkligande i den offentliga vårdsektorn.

I dagens Aftonbladet hörs ännu en röst i jämställdhetsklagokören, genom Karin Pettersson. Hon säger "En av Sveriges viktigaste konkurrensfördelar de senaste ­decennierna har varit att kvinnor jobbar. Det har de gjort för att det har varit möjligt rent praktiskt, tack vare förskola och ­generös föräldraförsäkring. Tack vare politik."

Tänk att Sverige åstadkommit det som ingen skulle kunna tro - att kvinnor nu äntligen jobbar och har gjort det redan i några decennier. För alla vet ju att innan förskolan och svensk politisk ingenjörskonst gjorde ju inte kvinnor något. Svensk politik har lyckats få bort kvinnorna från schlaraffenlivet i kökssoffan.

Men inte helt. Det finns fortfarande några kvinnor som envisas vara mer föräldralediga (dvs ett schlaraffen-bebisliv i kökssoffan) än män. Sådan ledighet måste det bli ett tvingande slut på så att vi kan fortsätta stoltsera utomlands med vår svenska jämställdhet.

Det går att hålla med Karin Pettersson enbart om du struntar i värdet av det obetalda arbetet, det som håller uppe civilsamhällen världen över. Hårt arbetande kvinnor och män som utför årsverken motiverade av andra värden än de monetära. Välfärdssamhället kan inte enbart byggas på hur många Staten kan sysselsätta, utan på hur många människor som får möjligheten att forma sina egna liv och växa, mogna som människor.

I myllan av det obetalda arbetet, hemarbetet, vården av barn och äldre - växer även något annat fram. Mänsklig mognad, samhällsengagemang, ansvarstagande och företagsamhet. Att vi håller på att utrota detta i Sverige genom politiska pekpinnar och tvång oroar mer än svenskdefinierade jämställdhetsproblem.

Alltid - ett jämställdhetsproblem

Minister Ulf Kristersson oroar sig i DN över skenande psyksisk ohälsa och fler sjukskrivna kvinnor. Och problemformuleringen är som vanligt att "det är ett jämställdhetsproblem. Det antyder att det finns något i familjeansvar som gör att kvinnor är mer utsatta för sjukskrivning än vad män är." Kvinnors psykiska ohälsa beror på att de väljer familjeansvar och dubbel arbetsbörda. Det, citat Kristersson "finns ju inget fysiologiskt med barnafödande som förklarar det här."

Jag förstår att politiker river sig i håret och försöker förstå detta mysterium varför enstaka kvinnor väljer fel hela tiden. Varför de har denna konstiga längtan av att fostra sina barn och vara med sina familjer. Hur de kan vara på jobbet och undra om 1-åringen slutat gråta eller sagt några nya ord, tagit några nya steg. Det verkar inte som att kvinnor fattat att världen är fysisk och rationell. På samma sätt som barnafödande är fysiologiskt.

Hur kan relationer bli viktigare än karriären? Och hur kan barnet bli ens hela, lilla värld?

Och så länge Kristersson och många med honom river sig i håret och undrar, kommer han och politikerkollegorna komma med politiska lösningar på alla "jämställdhetsproblem". Jämställdhetsbonusar för de rättroende, tvångskvotering av föräldraförsäkringen och andra politiska pekpinnar om hur kvinnor borde leva sina liv. Och de kommer definitivt inte underlätta för de kvinnor som upptäckt en annan värld, bortom den rationella och fysiologiska. Den lilla skara av kvinnor som vill vara friskskrivna, närvarande och hemarbetande.

Alla kvinnor är inte ministrar

Nu har det varit så mycket tal om hemmafruar så då var det dags att bjuda in karriärsmammor i tv4-soffan igen. Det svenska förkroppsligandet av karriärsmamman är ju EU-minister Birgitta Ohlsson (som för övrigt fick utmärkelsen karriärmama 2010 i tidningen Mama). Hon kan det där med att berätta för oss kvinnor hur vi ska få till det här med jämställdhet. För den som har missat de heta tipsen, så återges de här:

1)Gift dig med en icke-dinosaurie. I den kategorin tillhör varelser som tar ut föräldraledighet, minst 50 och helst 100%.

2)Ställ mammakrav på jobbet - kräva att möten inte läggs på kvällar, försöka jobba hemifrån och minimera resandet..

3)Om det inte går finns det ju chefer som tillåter att spädbarnen är med eller att partnern kommer in för amningspauser.

4)Investera i en ordentlig bröstpump!


Sedan förstås gäller det ju att strunta i klädhögar, bakande av cupcakes och andra onödigheter. Man kan ju faktiskt även gå på gymet lite mer sällan än förut.


Det var bara en liten haka med det hela. Alla kvinnor är inte ministrar. De befinner sig i offentlig sektor inom lågavlönade vård- och omsorgsyrken. Vissa gifte sig tom med dinosaurien Rex Företagareus, en sällsynt art i Sverige, men som har svårt att ta ut någon föräldraledighet utan att utrotas.

Jag tror inte ens, ärlig talat, att patienterna skulle uppskatta att spädbarn följde med på jobbet. Pauser är svåra att få till ändå, amningspauser och bröstpumpspauser en saga blott.

Ändå tycker minister Ohlsson att välutbildade kvinnor runt om i Europa och Sverige borde göra som hon - arbeta mera, helst från dag 1, bebisen kan ju bara vara med på jobbet. Ungefär som Marie Antoniette som rekommenderade tårta när man nu hade slut på bröd.

Majoriteten kvinnor kommer alltid välja vård och omsorgs yrken. Och de är bröd de vill ha - möjligheten att vårda även sitt eget barn. Och frågan är om tårta är så sunt i längden...

Ett föräldrasmart Sverige

Svd beskriver i sin artikel "Kunskap kan bättra på jämställdheten" hur småbarnsföräldrar diskrimineras på arbetsplatsen efter föräldraledigheten. De berättar om lägre löner, mindre ansvar och försämrade arbetsuppgifter. Allt vittnar om en urotningshotad vetskap i Sverige - insikten om föräldraskapets kompetensutvecklande betydelse.

Det är inte enbart företagen som saknar insikt- oftast har inte föräldrarna ens det själva och allra minst Sveriges eminenta beslutsfattare. I decennier har föräldrar övertygats om att de med fördel kan ersättas av proffsen på hemmaplan och att de är oersättliga på jobbet. Verkligheten är ner- och uppvänd.

Om föräldrar inte ersätts av proffsen, utan låter sig formas av sitt föräldraskap - är det inte en individ med förlorade karriärsmöjligheter som återvänder till jobbet, utan en föräldrasmart individ, efterfrågad på arbetsmarknaden.

För att citera Tiina Bruno, företagscoach och grundare av konceptet Föräldrasmart har du som förälder blivit bättre på:
• Kreativitet
• Flexibilitet
• Effektivitet
• Ha många bollar i
luften
• Organisera och
hantera logistik
• Hantera konflikter
• Sätta gränser för
andra och dig själv
• Hantera stress och
kaos
• Ha tålamod
• Acceptera nederlag
• Visa empati
• Hantera
motivationstekniker
• Hantera personers
motsatta behov
• Ge och ta feed back

Listan skulle kunna göras längre. Vad Sverige behöver är föräldrasmarta föräldrar och företag som "aktivt identifierar, uppmärksammar och tar tillvara föräldrakompetens på arbetsplatsen – från förhållningssätt till konkret handling i vardagen. Steget vidare från att vara föräldravänlig, dvs inte bara GE stöd osv utan att som arbetsgivare på ett smart sätt börja TA EMOT och TA TILLVARA den kompetensutveckling man gör som förälder. "

Låt föräldrar vara föräldrar. Det är inget hot mot arbetslinjen - det är en tillgång för hela samhället!

Vem känner vad?

Aftonbladet publicerade för ett tag sedan en studie som visar att hemmamammor stressar mer än karriärskvinnor. Frågan är hur studien egentligen skall tolkas. En av artikelns eminenta kommentarer skriver: "Ett avgörande stressfenomen är flykt från sårbarhet, vilket innebär att människor som blir stressade inte längre känner sina känslor. Detta skapar ett perceptuellt skydd som anpassar personen till den hårdare miljön, men till ett mycket högt pris."

Frihet är en myt

David Norling inleder en replik till Maria Larsson i SvD med att ”I KD:s värld är de flesta män hycklare”. Tesen är att majoriteten egentligen vill vara jämställda, men klarar det inte utan hjälp. Och hjälp kan staten erbjuda genom att individualisera föräldraförsäkringen eller rättare sagt lagstifta om tvångsdelning.

Det Norlin säger är följande:
1) Den korrekta definitionen av jämställdhet är att föräldraförsäkringen måste delas lika under barnets första levnadsår.

2) Alla barn lever med en genomsnittlig mamma och pappa där båda förutsätts möta spädbarnets behov. Mamman ammar i max 6 månader. Båda föräldrarna har ett jobb i offentlig sektor vardagar mellan 8-17. Ingen av föräldrarna är egenföretagare eller studerande.

3) Arbetsgivaren är en viktigare part än barnet. Barnet ska i första hand förhålla sig till förälderns arbetsgivare. Barn måste förstå att arbetsgivaren har rätt till en förälder efter max 6 månaders ”ledighet” och barn har rätt till förvärvsarbetande förälder efter max 6 månaders anknytning.

4) Föräldrar ansvarar för sitt barn under 1 års tid. De resterande 17 åren tar staten över. Men självklart måste staten få bestämma hur ansvaret fördelas även det första året.

5) Hur föräldrar fördelar tiden med sina barn är en arbetsmarknadspolitisk fråga som motsvarar uttag av semesterdagar och antal timmar i arbetsveckan.

Det konstiga är att Norling försvarar den familjepolitik som speglas i punkterna ovan. En politik där barn enbart är ett arbetsmarknadspolitiskt problem som måste lösas. En politik där barn används som slagträ i jämställdhetsdebatten. Barn är inte schackpjäser som kan flyttas hit och dit utifrån vuxnas olika strategier. Barn är plantor och kan inte växa var som helst eller behandlas hur som helst. Dessutom finns det både maskrosor och orkidéer, rosor och murgröna. Gemensamt för alla barn är att de tre första åren är mycket känsliga, där föräldrarnas lydhördhet inför barnets olika behov är livsviktig. Kräv inte av föräldrarna att främst möta arbetsgivarens behov. Ge föräldrar i stället samhällets stöd så de känner att de har tid att lyssna, tid att vara förälder – även efter att föräldradagarna är slut.

”Det är en myt att besluten om föräldraledigheten fattas i en skyddad vrå av köksbordet” – säger David Norlin. Och tyvärr så har han rätt. Familjens frihet är en myt. Men den friheten är det dags att återerövra.

Ingvild Segersam
Vice ordförande i Haro

Föräldraförsäkringen och 1/18 föräldrar

http://www.svd.se/sportspel/nyheter/artikel_2160699.svd#tw_link_widget
"Men är det bara det där året som räknas när mamman är hemma med det nyfödda barnet?"

Så låter det när Roberto vågar i frågasätta den heliga svenska, världsbästa föräldraförsäkringen. Jag har många gånger undrat vad som hände med de resterande 17 åren man har föräldraansvar för ett barn? Det är kanske så att nu när Staten samlat in nästan alla 1-åringar i förskolan, så finns det bara kvar ett år hemma med föräldrarna. Ett år där kvinnor fortfarande är ojämställda, undertryckta och missgynnade på arbetsmarknaden.

Så nu måste Staten in och fixa till det lite, tvångsfördela detta enda, sista året föräldrarna har barnet, så att samhället blir som Staten tänkt. Är det fler som jag som får en lite oroande känsla av att helst skulle Staten haft barnen på en gång? Så att de aldrig kan förstöra mammornas karriärer och inflödet av skattepengar? För det är väl så att det är Statens egna, välutbildade pedagoger som barn behöver och inte ignoranta föräldrar...

Staten har lyckats övertyga det svenska folket om "den svenska förälderns oduglighet". Kanske därför epitet som "generös" och "världsbäst" ofta används när politiker beskriver den välutbyggda barnomsorgens förträffligheter.
Men hur generöst är det att erbjuda föräldrar endast 1/18 möjlighet att påverka, uppfostra, älska, vägleda och hjälpa de barn som man själv önskat, burit och fött? Behöver barn bara 1/18 av sina föräldrar?

Värdet av mänsklig omsorg

Nu går attackerna på vårdnadsbidraget igång igen. Alla ska gå i förskolan. Inga undantag. Alla barn är lika. Det visar man klart och tydligt eftersom det är den och bara den som skall subventionerar.

Var är forskning på att förskolan är det som är bäst? Detta känns mer som ett stort experiment där vi börjar ana konsekvenserna. Idag sköljer en våg av våld bland ungdomar över oss, undomar mår sämre psykiskt och fler och fler försöker att begå självmord. BRIS rapporterar att barnen skriker efter föräldrar som bryr sig, Barnombudsmannen rapporterar att fler och fler föräldrar har svårt att knyta an till sina små. Flest ungdomar går idag på de Individuella programmen på gymnasiet för de klara inte av de "vanliga" linjerna och av dessa misslyckas majoriteten. Polisen tror inte att mer resurser kommer hindra de allt grövre brotten, bara föräldrarna kan. ÄNDÅ håller (s) fast vid att mer tid med barnen när de är små kan bara skada dem (och arbetslinjen förstås). De behöver pedagoger inte föräldrar.

Detta är helt absurt!

Barn behöver närhet, känna att de är nummer ett i sina föräldrars liv, att de kommer före karriär och andra intressen. Då kan de växa upp med en god självkänsla och känna att de är någon som betyder något, de kommer kunna känna empati och kärlek för andra.

Vi forskar på allt möjligt i Sverige men inte på konsekvenserna av förskolan. Kan den tidiga separationen från föräldrar vara en bidragande faktor till den ökade psykiska ohälsan och det ökade våldet? Staten vill inte veta för det finns en VIKTIGARE agenda, det ser vi klart och tydligt i artikeln, jämställdhet, arbetsmarknaden och förvärvsarbete (och glöm inte löneutvecklingen). Därför subventionerar man bara förskolan och är så rädd för vårdnadsbidraget. Vårdnadsbidraget är ett verktyg som kan hjälpa föräldrar att känna efter och bedöma när deras barn är redo att starta förskolan. Detta är en fantastisk möjlighet att se varje enskilt barn och fatta beslut efter var barns behov istället för att anta att de alla är stöpta i samma form och reagerar på samma sätt vid en tidig start i förskolan. Kanske kan de då starta vid två eller tre års ålder och på så sätt ge barnen en mer hälsosam start i livet.

Till sist, om vårdnadsbidraget är en kvinnofälla för att det är flest kvinnor som väljer det, så borde alla förskolor i hela Sverige också klassas som kvinnofällor. Allt handlar om hur vi värderar omsorgen om andra människor. Vänligen

Therese Murphy
ordförande
Haro, Riksorganisationen för Valfrihet, Jämställdhet och Föräldraskap

Haro

Angående Gert Ljungqvist insändare i Ystads Allehanda:

I Haro, Riksorganisationen för Valfrihet, Jämställdhet och Föräldraskap, är vi nöjda med vårdnadsbidraget som ett första steg mot större rättvisa. Det är ett försiktigt erkännande av framför allt kvinnors värdeskapande arbete. Men först och främst kan det ge de minsta barnen en lugnare start i livet. Det är beklagligt att vårdnadsbidraget inte blir verklighet för alla som önskar, men vi får inledningsvis vara glada för detta lilla steg som regeringen kunnat ta, tack vare ideellt engagemang bland föräldrar i hela landet och Kristdemokraterna, som hållit fast vid en borgerlig valfrihetsprofil.

Karin Yngman, Haro