Expertisen ratar obekväm förklaring till psykisk ohälsa

Barn som får för mycket beröm får en osäker identitet hävdar psykologen i Aftonbladet. Den ökade psykiska ohälsan bland barn och unga används som bevis för detta. 50-talsbarnen fick mindre beröm än 90-talsbarnen. Måhända så. Men ett samband förklarar inte orsak. Att dagens barn får mer beröm är inte ett bevis för att berömmet ger dem sämre psykisk hälsa. Det var nämligen något annat som 50-talsbarnen fick betydligt mer av än 90-talsbarnen. Föräldratid. Kanske kompenserar dagens föräldrar sin brist på tid med barnen med att överösa dem med beröm och fokus på prestation. Det är säkert inte hälsosamt men det stora grundproblemet kvarstår. Tidsbristen. Mindre tid hemma med föräldrarna och mer tid i tvångspedagogisk verksamhet med låg personaltäthet och stora barngrupper. Men bristen på föräldranärvaro är en obekväm förklaring till den dramatiskt ökande psykiska ohälsan. Media och expertisen framhärdar envist med alternativa förklaringar. Förklaringar som ter sig alltmer desperata.

På väg till nattis...

I fredagens Aftonbladet beskrivs hur Cornelia, 1 år, fick åka med taxi till sitt nattis.

Hon hade alltså varit på förskola halva dagen med andra vuxna än mamma och andra barn i behov av omsorg och uppmärksamhet. Nu skulle hon till nattis med nya barn och ny personal. Länken mellan dessa två världar i ett litet barns liv var alltså en vilt främmande taxichaufför. Ingen hon kände åkte med. Och de åkte först till fel nattis - igen nya, främmande människor, och sedan vidare tills det blev rätt. Med det märkte inte Cornelia, som till slut somnade i kaoset.

Det finns många aspekter i denna historia. Den psykologiska aspekten är uppenbar. För en omogen 1-årings hjärna upplevdes nog färden som rätt traumatisk. Barnets behov av en liten värld omgiven av få vuxna som det har en nära anknytning till - tillgodoseddes inte.

Sedan kommer den ekonomiska aspekten. Hur kan det vara lönsamt för ett samhälle att finansiera barnomsorgen för detta lilla barn med de extrakostnader det innebär med transportkostnader, löner för personal som jobbar på obekväm arbetstid och de allmänna statliga subventionerna som ligger lågt räknat runt 160 000 pr barn pr år? En infektionskänslig 1-åring ger även kostnader i form av VAB-dagar.

Men det Sverige oroar sig för är naturligtvis säkerhetsaspekten. Vi nöjer vi oss med att diskutera hur stora gruskornen får vara i lekparken, hur rutschkanan ska utformas och hurvida man kan lita på taxichaufförer som skjutsar ensamma 1-åringar. Hur kan vi vara blinda för att vi finansierar den psykiska ohälsan som drabbar varje barn som inte klarar av dessa trauman?

Kvinnor väljer alltid fel

Efter nogranna granskningar har någon hittat några enstaka, motsträviga kvarlevor från en utdöende art - hemmafruar. Än mer oroväckande är det att det verkar vara en växande trend.

Kvällsöppet i TV4 ställde i går kväll frågan "Är det nya hemmafruidealet en kvinnofälla?" Tidningen Vi Föräldrar är också mycket oroade över hur det ska gå om kvinnor åter fastnar i 50-talets könsroller och låga pensioner. Vi vet ju att kvinnor alltid väljer fel om de nu skulle få möjligheten att välja själva.

Som tur är har vi politiker som vet bättre. Om någon kvinna skulle kunna tänka sig jobba deltid för att, ve och fasa, ta hand om barn och familj, så finns det politiska styrmedel för att undvika detta. T ex kommer ju den kvoterade föräldraförsäkringen se till att kvinnors jobbskolk inte får fortsätta, åtminstonde inte mer än 6 månader. Dessutom har vi ju individuell beskattning för att undvika att kvinnan binder sig till någon annan än sin huvudförsörjare, staten.

Det verkar som om att några kvinnor till och med ifrågasätter den offentliga barnomsorgen och tror sig själva kunna ersätta utbildade pedagoger. De vägrar låta sitt barn ta del av de statliga subventionerna på 140 000 pr barn och år och gör sig otillgängliga på arbetsmarknaden. Kvinnor får gärna sköta ministeruppdrag, men att sköta egna barn kräver specialkompetens.

Som tur är har vi lyckats få in de allra flesta kvinnor in i riktiga arbeten - inom vård, barnomsorg och skola i kommuner och landsting över hela Sverige. Fortfarande toppar kvinnor sjukskrivningsstatistiken och självklart beror detta på att de fortfarande gör för mycket hemma.

Staten måste gå in och ta hand om detta genom jämställdhetsåtgärder, både piska såväl som morot. Då kan äntligen den svenska kvinnan bli som vi vill - totalt fri från familjeförpliktelser och tråkiga kärleksrelationer. Tänk så mycket resurser som då frigörs till arbetsmarknadens och statens förfogande. Dessutom kommer det skapa oerhört många arbetstillfällen, i synnerhet inom socialtjänsten, vården och psykiatrin.

Vi måste sätta stopp för hemmafru trenden. Fri är enbart den kvinna som aldrig behöver välja familjen.

Barn - ett kvinnoprojekt?

Lisa Magnusson skriver i Aftonbladet "hem och barn får inte bli ett kvinnoprojekt". Här får vi serverat de vanliga argumenten om hur kvinnor förlorar ekonomiskt på att vara hemma med barnen. Och vårdnadsbidraget är självfallet "en katastrof". Vi talar alltså om Kvinnofällan med stort K.



Men varför pratar ingen om hur mycket samhället förlorar på att ingen är hemma och närvarande? Att det är skolsyster som upptäcker att 10-åringen skär sig och inte en mamma? Den ökande psykiska ohälsan är fruktansvärd kostsam för samhället och inte minst smärtsam för den som drabbas av det.



Kanske är det dags att ifrågasätta det svenska statsprojektet "projekt frigöra-kvinnan-från-hemmet-till-arbetsmarknaden"? Den heliga offentliga barnomsorgen subventioneras med enorma summor skattemedel och nu har barnen varit ett statligt projekt i åratal. Men antalet elever som går ut grundskolan utan godkända betyg fortsätter öka. När skall vi sluta se på barn och hem som små projekt vid sidan om arbetet? Arbetet hemma måste uppvärderas därför att barn är individer - inga projekt!





Läs för övrigt Haros Madeleine Wallins svar på Magnussons krönika här

Mer dagis åt alla?

S vill ha 30 timmars förskola för föräldralediga.
Jättebra insändare av pedagogen i Barometern idag. En liten kommentar av barnen själva här under...

Föräldraförsäkringen och 1/18 föräldrar

http://www.svd.se/sportspel/nyheter/artikel_2160699.svd#tw_link_widget
"Men är det bara det där året som räknas när mamman är hemma med det nyfödda barnet?"

Så låter det när Roberto vågar i frågasätta den heliga svenska, världsbästa föräldraförsäkringen. Jag har många gånger undrat vad som hände med de resterande 17 åren man har föräldraansvar för ett barn? Det är kanske så att nu när Staten samlat in nästan alla 1-åringar i förskolan, så finns det bara kvar ett år hemma med föräldrarna. Ett år där kvinnor fortfarande är ojämställda, undertryckta och missgynnade på arbetsmarknaden.

Så nu måste Staten in och fixa till det lite, tvångsfördela detta enda, sista året föräldrarna har barnet, så att samhället blir som Staten tänkt. Är det fler som jag som får en lite oroande känsla av att helst skulle Staten haft barnen på en gång? Så att de aldrig kan förstöra mammornas karriärer och inflödet av skattepengar? För det är väl så att det är Statens egna, välutbildade pedagoger som barn behöver och inte ignoranta föräldrar...

Staten har lyckats övertyga det svenska folket om "den svenska förälderns oduglighet". Kanske därför epitet som "generös" och "världsbäst" ofta används när politiker beskriver den välutbyggda barnomsorgens förträffligheter.
Men hur generöst är det att erbjuda föräldrar endast 1/18 möjlighet att påverka, uppfostra, älska, vägleda och hjälpa de barn som man själv önskat, burit och fött? Behöver barn bara 1/18 av sina föräldrar?