Expertisen ratar obekväm förklaring till psykisk ohälsa

Barn som får för mycket beröm får en osäker identitet hävdar psykologen i Aftonbladet. Den ökade psykiska ohälsan bland barn och unga används som bevis för detta. 50-talsbarnen fick mindre beröm än 90-talsbarnen. Måhända så. Men ett samband förklarar inte orsak. Att dagens barn får mer beröm är inte ett bevis för att berömmet ger dem sämre psykisk hälsa. Det var nämligen något annat som 50-talsbarnen fick betydligt mer av än 90-talsbarnen. Föräldratid. Kanske kompenserar dagens föräldrar sin brist på tid med barnen med att överösa dem med beröm och fokus på prestation. Det är säkert inte hälsosamt men det stora grundproblemet kvarstår. Tidsbristen. Mindre tid hemma med föräldrarna och mer tid i tvångspedagogisk verksamhet med låg personaltäthet och stora barngrupper. Men bristen på föräldranärvaro är en obekväm förklaring till den dramatiskt ökande psykiska ohälsan. Media och expertisen framhärdar envist med alternativa förklaringar. Förklaringar som ter sig alltmer desperata.

Alltid - ett jämställdhetsproblem

Minister Ulf Kristersson oroar sig i DN över skenande psyksisk ohälsa och fler sjukskrivna kvinnor. Och problemformuleringen är som vanligt att "det är ett jämställdhetsproblem. Det antyder att det finns något i familjeansvar som gör att kvinnor är mer utsatta för sjukskrivning än vad män är." Kvinnors psykiska ohälsa beror på att de väljer familjeansvar och dubbel arbetsbörda. Det, citat Kristersson "finns ju inget fysiologiskt med barnafödande som förklarar det här."

Jag förstår att politiker river sig i håret och försöker förstå detta mysterium varför enstaka kvinnor väljer fel hela tiden. Varför de har denna konstiga längtan av att fostra sina barn och vara med sina familjer. Hur de kan vara på jobbet och undra om 1-åringen slutat gråta eller sagt några nya ord, tagit några nya steg. Det verkar inte som att kvinnor fattat att världen är fysisk och rationell. På samma sätt som barnafödande är fysiologiskt.

Hur kan relationer bli viktigare än karriären? Och hur kan barnet bli ens hela, lilla värld?

Och så länge Kristersson och många med honom river sig i håret och undrar, kommer han och politikerkollegorna komma med politiska lösningar på alla "jämställdhetsproblem". Jämställdhetsbonusar för de rättroende, tvångskvotering av föräldraförsäkringen och andra politiska pekpinnar om hur kvinnor borde leva sina liv. Och de kommer definitivt inte underlätta för de kvinnor som upptäckt en annan värld, bortom den rationella och fysiologiska. Den lilla skara av kvinnor som vill vara friskskrivna, närvarande och hemarbetande.

Hur definierar vi barnfattigdomen i Sverige?

Håkan Juholt (S) har börjat sin karriär som partiordförande med att traditionsenligt rikta strålkastarna mot en av orättvisorna - barnfattigdomen. Bekämpandet av detsamma ser ut att kunna bli en enande fråga för S, nu ska det minsann handla om barnen. Vissa ifrågasätter användandet av Rädda Barnens siffror och menar att den tillfälligt ökande fattigdomen beror på finanskrisen och att barnfattigdomen i själva verket har halverats sedan 1997.

Jan Ericsson (M) ger förstås arbetslinjen och alliansregeringen beröm för halveringen. Och således fortsätter sifferdiskussionen partiblocken sinsemellan. Därför att här i Sverige mäts hur människor mår med hur mycket de har i plånboken.

Att det kan finnas andra former av fattigdom, t ex missbruksproblematik, berör barnminister Maria Larsson i den följande debatten i SvD., som även fortsätter i Aftonbladet...

Det är här vi börjar närma oss kärnan - kan egentligen fattigdom mätas enbart i hur mycket föräldrarna har i plånboken? 7-åringen från finorten som lever med pappans dolda missbruk, finns inte med i fattigdomsstatistiken. Ej heller tonårsflickan som aldrig känt tillräckligt emotionellt stöd från pressade, heltidsarbetande föräldrar.

Kanske har vi en emotionell fattigdom i Sverige bland barn och unga som är lika alarmerande? Det vi vet är att den psykiska ohälsan ökar . Och det märkliga är att ohälsan inte tar hänsyn till hur mycket familjen tjänar. Anorexia är t ex vanligare bland akademikers barn, enligt en studie. Vi hittar psykisk ohälsa hos arbetar- medel- och överklass. Finns det ett samband med det faktum att barns tid med föräldrar bara fortsatt att minska de senaste decennierna, vilket Chrapkowska i Gp felaktigt benekar?

Kanske har vi börjat skörda resultaten av decennier av svensk familjepolitik där föräldraskapet "outsourcas" i arbetslinjens namn? Och där ingen, vare sig fattig eller rik, riktigt hinner med att vara förälder de arma timmar som finns kvar efter dagishämtningen?

Vad jag vet att är att mina barn känt sig lyckligt rika när jag fått leva med de i ett ocean av kvantitetstid. Och troligtvis fanns vi nog just då medräknade i statistiken över barnfattigdom i Sverige...

Tidsbristen - en myt?

Bremberg på Folkhälsoinstitutet skriver i Sydsvenskan att "tidsbristen är en myt". Barn har tillräckligt med föräldratid.

Denna konklusion bygger Bremberg på en undersökning från SCB från 2009 som konstanterar att barn tycker mamma har tid om de vill prata.

Det Bremberg verkar missa totalt är att barn inte längre vill prata med vuxna - att de är alienerade och segregerade från vuxensamhället, utlämnade åt sig själva och sina jämnåriga kompisar.

Detta ålderssegregerade samhälle bär mycket av skulden för den växande psykiska ohälsan än Bremberg vågar inse.

Fokhälsoinstitutet bär mer och mer prägel utav att vara ett organ primärt för statsmakten och sekundärt för folkhälsan.

Barn - ett kvinnoprojekt?

Lisa Magnusson skriver i Aftonbladet "hem och barn får inte bli ett kvinnoprojekt". Här får vi serverat de vanliga argumenten om hur kvinnor förlorar ekonomiskt på att vara hemma med barnen. Och vårdnadsbidraget är självfallet "en katastrof". Vi talar alltså om Kvinnofällan med stort K.



Men varför pratar ingen om hur mycket samhället förlorar på att ingen är hemma och närvarande? Att det är skolsyster som upptäcker att 10-åringen skär sig och inte en mamma? Den ökande psykiska ohälsan är fruktansvärd kostsam för samhället och inte minst smärtsam för den som drabbas av det.



Kanske är det dags att ifrågasätta det svenska statsprojektet "projekt frigöra-kvinnan-från-hemmet-till-arbetsmarknaden"? Den heliga offentliga barnomsorgen subventioneras med enorma summor skattemedel och nu har barnen varit ett statligt projekt i åratal. Men antalet elever som går ut grundskolan utan godkända betyg fortsätter öka. När skall vi sluta se på barn och hem som små projekt vid sidan om arbetet? Arbetet hemma måste uppvärderas därför att barn är individer - inga projekt!





Läs för övrigt Haros Madeleine Wallins svar på Magnussons krönika här

Bättre framtida psykisk hälsa - för dagens barn och ungdomar

Den ökade psykiska ohälsan hos unga är Sveriges kanske allvarligaste folkhälsoproblem. Ett nytänkande krävs för att vända utvecklingen. På onsdag arrangerar Riksorganisationen Haro ett unikt seminarium om den ökade psykiska ohälsan hos barn och unga. Folkhälsominister Maria Larsson inledningstalar, två internationella experter föreläser och en svensk panel debatterar.

Den ökade psykiska ohälsan hos våra barn och ungdomar är oroande. Det bekräftas nu senast av Socialstyrelsen i årets Folkhälsorapport och av Folkhälsoinstitutet i sin dagsaktuella kunskapsöversikt. Eftersom psykisk ohälsa är ett socialt arv är det viktigt att utvecklingen kan vändas. Varför mår inte barn och unga bättre i ett av världens rikaste och mest jämlika länder?

Riksorganisationen Haro arrangerar ett unikt seminarium med ny kunskap om barns och ungas psykiska ohälsa. Efter inledningstalet av äldre- och folkhälsominister Maria Larsson presenterar Dr. Gordon Neufeld från Kanada sina banbrytande psykologiska rön om unga människors hälsosamma utveckling. Neufeld är även sverigeaktuell med sin snart utkomna bok "Våga ta plats i ditt barns liv". Därefter föreläser en av världens främsta förskoleforskare, Prof. Jay Belsky, om den hittills största studien på förskolans effekter. Jay Belsky är rådgivare åt den brittiska regeringen i barnomsorgsfrågor.

Seminariet avslutas med en paneldebatt under ledning av Susanna Popova. Där medverkar: Mikaela Valtersson, (mp); Chatrine Pålsson Ahlgren, (kd); Sven Bremberg, Folkhälsoinsitutet; Gunilla Niss, barnpsykolog; Peter Währborg, Sahlgrenska akademin och Louise Hallin, psykoterapeut.

Intresset för seminariet har varit stort. Seminariet har samlat över 125 deltagare, i huvudsak svenska yrkesmänniskor: psykologer, läkare, pedagoger, rektorer, folkhälsostrateger, lärare, politiker och andra.

Seminariet är inte bara unikt till innehåll utan även arrangemanget är ovanligt. Seminariet genomförs helt av en liten ideell organisation, Riksorganisationen Haro, helt utan ekonomiskt stöd, och utan egentlig marknadsföringsbudget.

Riksorganisationen Haros ambition med detta seminarium är att lyfta in ny kunskap i debatten och därmed öka förutsättningarna till en bättre framtida psykisk hälsa för dagens barn och ungdomar.

Haros kontaktpersoner:
Madeleine Wallin, ordförande, 0734-45 95 96, madeleine.wallin@haro.se
Jonas Himmelstrand, projektledare, 070-547 51 93, jonas.himmelstrand@haro.se
Läs mer om seminariet på: www.haro.se

Haro's Uppsatsstipendium

Det talas ofta om ökad stress bland svenska barn och ungdomar, och om den ökande psykiska ohälsan. Det är ingen tvekan om att stora förändringar har skett under senare år, TV och internet, förändrade familjeförhållanden, arbetslinjens genomslag och tidigare dagisdebut. Det finns en del forskning på området, medan vissa aspekter fortfarande är outforskade. Så saknas till exempel en heltäckande sammanställning av små barns psykiska hälsa, och det finns heller ingen vetenskaplig förklaring till varför en tredjedel av de svenska barnen vid 15 månaders ålder uppvisar en varierande grad av otrygg anknytning till sina föräldrar (Per Kågeson, ”Tid för barn?”, SNS 2004).

Haro, Riksorganisationen för Valfrihet, Jämställdhet och Föräldraskap vill med den bakgrunden utlysa ett stipendium à 5000 kr för uppsatser och vetenskapliga arbeten som bidrar till att förbättra kunskaperna om små barns situation och familjernas betydelse för barnens utveckling.

Exempel på ämnen som uppsatsen kan vara skriven i: psykologi, pedagogik, statsvetenskap, sociologi och juridik.

Exempel på områden som är intressanta för oss:

• Finns ett samband mellan tidig dagisdebut och skolresultat?

• Finns ett samband mellan tidig dagisdebut och psykisk hälsa eller ohälsa?

• Hur fördelar sig ansvaret juridiskt mellan föräldrar och stat/kommun?

• Hur ser barnkonvention på ansvaret mellan föräldrar och stat/kommun?

• Värderas det obetalda arbetet olika beroende på om en man eller kvinna utför det?

För mer information kontakta Riksorganisationen Haro på ingvild.segersam@haro.se

En mänsklig rättighet

Helen Jaktlund, tack för din artikel i SVD. Det värmer att läsa om dessa föräldrars omtanke.

Orsaken till att barnen mår allt sämre är att barn och föräldrar har allt sämre förutsättningar att närma sig varandra.

Lösningen är inte att satsa ännu fler vårdinrättningar och resurser till samhället som plockar upp alla som skadas till dyra kostnader och ännu mindre möjligheter för föräldrar att ägna sig åt förebyggande arbete. Det är visserligen viktigt att ta hand om dem som skadas, men det löser inte orsakerna bakom skadorna. De förebyggande åtgärderna ligger hos föräldrarna. Relationen mellan barnen och deras föräldrar kan inte ersättas som samhällets grundläggande enhet. Den är en mänsklig rättighet.