Mer dagis åt alla?

S vill ha 30 timmars förskola för föräldralediga.
Jättebra insändare av pedagogen i Barometern idag. En liten kommentar av barnen själva här under...

Psykologer glömmer föräldrarna!

Haro ser med glädje att det höjs röster för att uppmärksamma de stora brister som finns inom förskolan. De måste åtgärdas. På DN debatt tar psykologer och läkare till orda och varnar för dagens situation med alltför stora barngrupper.

 

Under barnets två första levnadsår slår dålig kvalitet i förskolan tillbaka på den viktiga anknytningen mellan barn och vuxen, som är avgörande för språk, social förmåga och empati, och kontroll av affekter och impulser. De slår fast att en vuxen kan hinna ägna sig åt högst ett par barn åt gången. Från Haro kan vi inte låta bli att tänka att, ja – det kanske rent av är så att så små barn skulle behöva ha en alldeles egen förälder som hann med att samspela med barnet om dagarna…

 

Men så långt sträcker sig inte debattörerna. De nämner inte föräldrar med ett enda ord, i annat sammanhang än att föräldrars vabbande när barnen är sjuka blir väldigt dyrt för samhället. Nej, det är ”vuxna” och i första hand förskolepersonal som man koncentrerar sig på. I all ära. Men som vanligt glider kraven över från fokus på de stora barngrupperna till bättre utbildning hos förskolepersonalen. Utvecklingspsykologiska experter, som några av debattörerna är, borde veta att personlig mognad inte är något en person utbildar sig till i första taget. Satsade man på betydligt mindre barngrupper, framför allt för de minsta barnen upp till tre år, och personlig lämplighet hos personalen skulle man vinna mycket mer i kvalitet. Alla som har längre erfarenhet av förskolan vet att kvalitetsskillnaden bland personalen, när det kommer till samspel med barnen, inte i första hand bestäms av om de har den kortare barnskötarutbildningen eller den längre förskollärarutbildningen. Även den helt outbildade kan ha väldigt mycket att tillföra med sitt personliga engagemang.

 

Men de allra viktigaste anknytningspersonerna för det lilla barnet är naturligtvis föräldrarna. Och det är just det personliga engagemanget som är nyckeln. Det är oerhört konstigt att debattörerna, som utger sig för att föra barnens talan, inte lyfter upp och kräver stöd för föräldraskapet istället för att ropa efter mer utbildning för förskolepersonal. Det är inte bara ett svek mot barnen utan också ineffektivt användande av skattepengar.

Snäva könsroller förstärks av förskola och skola

Det talas om könsroller som om det var något som låg utanför personen och bara var att komma överens om hur vi vill ha – och sedan lagstifta om det.

 

Idag tar Svenska dagbladet upp ämnet könsroller i skolan.

 

I Haro arbetar vi för möjligheten för föräldrar att vara hemma med barnen när de är små. Ofta uttrycks farhågor om att det är mest kvinnor som kommer att vara hemma med barnen om den möjligheten ges, och en av invändningarna är just cementerade könsroller.

 

Men då har man inte riktigt förstått hur barn utvecklas. Det är fullt möjligt att utvecklas till en person med stor personlig frihet i sin könsidentitet (möjlighet att agera brett och gränsöverskridande), även om det är väldigt mycket bara mamma, eller bara pappa, om dagarna. Varje person har stor utvecklingspotential om fostran är lyhörd och kärleksfull.

 

För en hemmaförälder finns utrymme att vara lyhörd för sitt barn. Många familjer kan vittna om hur olika deras barn är, trots att de har samma typ av ”fostran” hemifrån. Olikheterna kommer ur bejakandet av att barnet får utveckla sin egen individualitet. Hur omvårdande och feminin mamman än skulle kunna vara, kan hon utan att det är alls konstigt få en dotter som är hennes motsats. Eller tvärtom. Allt hänger på om barnet känner sig bejakat i att lyssna inåt och ges möjlighet att vara den hon innerst inne är.

 

Så den mest framgångsrika fostran för befriade könsroller är egentligen en icke-fostran! Om man med fostran menar att man ständigt försöker plantera in önskvärda beteenden hos barnen.

 

Problemet med förskolan och skolan är att där hinns inte den lyhörda ”icke-fostran” med. Där blir man tvungna att ha ett utifrånperspektiv och ”prata in" instruktioner i barnets medvetande. Därför dras vi nu med större problem med snäva könsroller än vi skulle ha om fler mammor eller pappor hade möjlighet att vara hemma med sina små barn, medan barnens viktiga könsidentitet och personlighet utvecklades.

 

 

Haro - tid för barnen!

Barnläkarna Hugo Lagercrantz och Salomon Schulman skriver i en debattartikel i DN idag:

"Svenska barn mår allt sämre. Självskadebeteende, depressioner och det oprovocerade gatuvåldet är det iögonfallande. De flesta vuxna reagerar inte, för de tror sig veta att barn aldrig har varit så fysiskt friska som nu. Polio och mässling förekommer ju inte längre. De flesta mycket för tidigt födda och barn med cancer överlever friska i dag. Sådant vågade ingen drömma om för ett halvt sekel sedan.

Ändå: svenska barn anses må allt sämre sedan flera decennier också i jämförelse med barn från andra västländer. Allt fler barn beskriver oro, livsleda, sömnsvårigheter och smärtsymtom. Desperationen speglas i deras ögon"

I Haro ser vi med oro på denna utveckling. De båda läkarna ser från sina positioner vad som behöver göras inom sjukvård och psykiatri. I Haro vill vi även gå till botten med hur ett samhälle, med dess familjepolitik,  bör utformas för att gynna en hälsosam psykisk utveckling hos barn och unga.

Därför inbjuder Haro till ett seminarium om barns och ungdomars psykiska hälsa. Seminariet ges på Högloftet, Skansen, i Stockholm, torsdag den 17 juni.

Var har vi gjort av alla kunskapstörstande barn? 

Sverige har utomordentliga materiella och sociala förutsättningar för en välmående ungdomsgeneration med god fysisk hälsa hos unga, låg spädbarnsdödlighet, låg barnfattigdom, utjämnade löner hos vuxna och en beundrad jämställdhet. Varför mår då inte svenska barn bäst i världen? Varför skenar den psykiska ohälsan? Varför lär sig barnen bara genomsnittligt i skolan? Varför har vi oordning i våra klassrum och mobbning i våra skolor? Gör vi något systematiskt fel som vi ännu inte upptäckt?

Denna fråga vill vi diskutera på ett heldagsseminarium med en internationell expert och en panel med deltagare från samtliga riksdagspartier. Folkhälsominister Maria Larsson kommer att ge en svensk inramning. Huvudtalare är världens kanske främste nytänkare inom området barns och ungas utveckling, Kanadas internationellt erkände psykolog och författare Dr. Gordon Neufeld med boken ”Våga ta plats i ditt barns liv” och 35 års klinisk erfarenhet av unga människor i de mest skiftande miljöer, från välmående medelklassfamiljer till fängelser.

Välkommen med din anmälan!

Den 15 maj är FN:s Internationella Familjedag!

Lagom till FN:s Internationella Familjedag blåser vi liv i Harobloggen igen!

 

Haros frågor är sannerligen högaktuella och att värna familjen är en av Haros hjärtefrågor.

 

På lördag den 15 maj firas runt om i världen, den av FN instiftade Familjedagen. Den har inte fått så stort genomslag i Sverige, av förklarliga skäl. Familjen har helt enkelt inte så hög status i vårt land. Inte bland makthavare. Men det är annorlunda när folk säger sin egen ärliga mening. Människors medvetenhet om familjens betydelse håller på att stärkas. Vi börjar tröttna på det extremindividualistiska samhället och förstår att vi alla behöver ingå i ett varaktigt sammanhang.

 

Försöket att ersätta familjen med konstruerade ”storfamiljer” börjar genomskådas. Dagis och fritids blev inte den stabila och trygga plats för alla barn som man hade hoppats på. Ända sedan det fullskaliga experimentet infördes har det dragits med problem som är svårlösliga; från stor personalomsättning på det glada 80-talet till 90- och 2000-talets alltför stora barngrupper. Därtill kommer uppslitande separationer och det faktum att människorna som man fäster sig vid i gruppen inte finns kvar i ens närhet mer än några få år, i bästa fall. Genom forskning, i främst England och USA, börjar man nu förstå konsekvenserna av detta. Förskola behöver inte alls vara dåligt, det handlar mycket om barngruppernas storlek och kvaliteten på omsorgen, men det behövs utvärderingar och fler alternativ.

 

Och de ”befriade” mammorna känner sig inte alltid så fria, då de tyngs av dubbelarbete och stress och längtan efter att vara mer tillsammans med sina barn. Idag är det också fler och fler pappor som önskar vara hemma lite längre. Men det är svårt både för mammor och pappor att vara annat än fritidsföräldrar när systemet ser ut som det gör.

 

Haro kämpar för att familjen ska ges större självbestämmande. Barnomsorg kan se ut på fler sätt än som förskola. Den kan med fördel ges av föräldrarna själva. Fler och fler inser vikten av en stark och god anknytning och nära relationer. Detta finns goda förutsättningar för att ge och få inom familjen.

 

Nu är det inte ett önskvärt alternativ för alla att vara hemma med barnen. Man kanske vill vara hemma ett par år och sedan ha annan barnomsorg. I Haro tycker vi att det är viktigt att det finns en mångfald av barnomsorgsformer att välja mellan, även förskola av god kvalitet. Föräldrar ska ha stöd att välja den form som passar familjen bäst – antingen man ger omsorgen själv eller föredrar förskola, dagmamma eller något annat alternativ.

 

Tänk lite extra på familjen på lördag – det gör man i FN och det gör man runt om i världen på FN:s Internationella familjedag!

 

 

Bättre framtida psykisk hälsa - för dagens barn och ungdomar

Den ökade psykiska ohälsan hos unga är Sveriges kanske allvarligaste folkhälsoproblem. Ett nytänkande krävs för att vända utvecklingen. På onsdag arrangerar Riksorganisationen Haro ett unikt seminarium om den ökade psykiska ohälsan hos barn och unga. Folkhälsominister Maria Larsson inledningstalar, två internationella experter föreläser och en svensk panel debatterar.

Den ökade psykiska ohälsan hos våra barn och ungdomar är oroande. Det bekräftas nu senast av Socialstyrelsen i årets Folkhälsorapport och av Folkhälsoinstitutet i sin dagsaktuella kunskapsöversikt. Eftersom psykisk ohälsa är ett socialt arv är det viktigt att utvecklingen kan vändas. Varför mår inte barn och unga bättre i ett av världens rikaste och mest jämlika länder?

Riksorganisationen Haro arrangerar ett unikt seminarium med ny kunskap om barns och ungas psykiska ohälsa. Efter inledningstalet av äldre- och folkhälsominister Maria Larsson presenterar Dr. Gordon Neufeld från Kanada sina banbrytande psykologiska rön om unga människors hälsosamma utveckling. Neufeld är även sverigeaktuell med sin snart utkomna bok "Våga ta plats i ditt barns liv". Därefter föreläser en av världens främsta förskoleforskare, Prof. Jay Belsky, om den hittills största studien på förskolans effekter. Jay Belsky är rådgivare åt den brittiska regeringen i barnomsorgsfrågor.

Seminariet avslutas med en paneldebatt under ledning av Susanna Popova. Där medverkar: Mikaela Valtersson, (mp); Chatrine Pålsson Ahlgren, (kd); Sven Bremberg, Folkhälsoinsitutet; Gunilla Niss, barnpsykolog; Peter Währborg, Sahlgrenska akademin och Louise Hallin, psykoterapeut.

Intresset för seminariet har varit stort. Seminariet har samlat över 125 deltagare, i huvudsak svenska yrkesmänniskor: psykologer, läkare, pedagoger, rektorer, folkhälsostrateger, lärare, politiker och andra.

Seminariet är inte bara unikt till innehåll utan även arrangemanget är ovanligt. Seminariet genomförs helt av en liten ideell organisation, Riksorganisationen Haro, helt utan ekonomiskt stöd, och utan egentlig marknadsföringsbudget.

Riksorganisationen Haros ambition med detta seminarium är att lyfta in ny kunskap i debatten och därmed öka förutsättningarna till en bättre framtida psykisk hälsa för dagens barn och ungdomar.

Haros kontaktpersoner:
Madeleine Wallin, ordförande, 0734-45 95 96, madeleine.wallin@haro.se
Jonas Himmelstrand, projektledare, 070-547 51 93, jonas.himmelstrand@haro.se
Läs mer om seminariet på: www.haro.se

Trygga barn – Trygga föräldrar – Familjens roll på 2000-talet

Med både personligt engagemang och evidensbaserad skärpa knyter Jonas samman ny kunskap om orsak och verkan för barns och föräldrars trygghet. Efter att ha läst Jonas Himmelstrands helt underbara föredrag i riksdagshuset på ett seminarium arrangerat av Kristdemokraternas familjepolitiska utvecklingsgrupp kände jag att jag har mer att se fram emot än någonsin tidigare. Föredraget och dess referenslitteratur finns att läsa på Svenska och Engelska.

Ett ofrånkomligt resultat av äkta lärande är att det ändrar människors synsätt och känsla om sig själva och sin omgivning. Viktigast för mig är sådan personlig självinsikt och emotionella närhet till mina närmaste. Därför kan jag inte hjälpa att bli uppfylld när jag tänker på hur mycket en familj i ett litet land som Sverige kan förmå genom individuell förståelse och anpassning till principer som verkligen fungerar.

Ibland tror jag mig ha förstått en del om hur saker och ting fungerar. Ta en vanlig förbränningsmotor som exempel. Jag gick och trodde att motorutvecklingen stagnerat, men så dyker det upp en liten grupp forskare som hittar en robust, men billig teknik att fritt styra motorförbränningen, varmed motorn får helt nya egenskaper med betydligt mindre utsläpp och bränsleförbrukning och rejält högre driftprestanda.

Samma känsla av ny förståelse fick jag när jag läser om kunskapen som Himmelstrand pekar på. Jag gick och trodde att förskolans/skolans utveckling hade stagnerat. Men så dyker det upp ett nytt forskningsfält som hittar en robust, men billig teknik att fritt styra lärandet, varmed förskolan/skolan får helt nya egenskaper med betydligt mindre psykisk ohälsa och resursförbrukning och rejält högre kunskapsresultat.

Den nya kunskapen är förståelsen om anknytningens inverkan på barns utveckling och livslånga lärande. För ett litet barn handlar allting först om känslomässigt lärande. Små barn har sedan födseln en fullt utvecklad emotionell förmåga och lär sig av föräldrarna från första stund. Detta lägger sedan en emotionell grund för hela resten av uppväxten och det vuxna känslolivet. Först vid treårsåldern börjar barn utveckla ett språk och logik.

Citerar några rader ur föredragets inledning:
"De senaste 30 årens familjepolitik har resulterat i otrygga barn, stressade vuxna och ett sämre föräldraskap. Eftersom barns trygghet är ett starkt socialt arv är vi dessutom inne i en negativ spiral.

Våra barn behöver mer tid med sina föräldrar – och de flesta föräldrar behöver mer tid med sina barn. Det kräver en ny syn på familjen. Det kräver politiska åtgärder." (källa www.thc.se)

Inläggets har uppdaterats senast 2009-01-15, 23:15

Haro's Uppsatsstipendium

Det talas ofta om ökad stress bland svenska barn och ungdomar, och om den ökande psykiska ohälsan. Det är ingen tvekan om att stora förändringar har skett under senare år, TV och internet, förändrade familjeförhållanden, arbetslinjens genomslag och tidigare dagisdebut. Det finns en del forskning på området, medan vissa aspekter fortfarande är outforskade. Så saknas till exempel en heltäckande sammanställning av små barns psykiska hälsa, och det finns heller ingen vetenskaplig förklaring till varför en tredjedel av de svenska barnen vid 15 månaders ålder uppvisar en varierande grad av otrygg anknytning till sina föräldrar (Per Kågeson, ”Tid för barn?”, SNS 2004).

Haro, Riksorganisationen för Valfrihet, Jämställdhet och Föräldraskap vill med den bakgrunden utlysa ett stipendium à 5000 kr för uppsatser och vetenskapliga arbeten som bidrar till att förbättra kunskaperna om små barns situation och familjernas betydelse för barnens utveckling.

Exempel på ämnen som uppsatsen kan vara skriven i: psykologi, pedagogik, statsvetenskap, sociologi och juridik.

Exempel på områden som är intressanta för oss:

• Finns ett samband mellan tidig dagisdebut och skolresultat?

• Finns ett samband mellan tidig dagisdebut och psykisk hälsa eller ohälsa?

• Hur fördelar sig ansvaret juridiskt mellan föräldrar och stat/kommun?

• Hur ser barnkonvention på ansvaret mellan föräldrar och stat/kommun?

• Värderas det obetalda arbetet olika beroende på om en man eller kvinna utför det?

För mer information kontakta Riksorganisationen Haro på ingvild.segersam@haro.se

Föräldraförsäkringen och 1/18 föräldrar

http://www.svd.se/sportspel/nyheter/artikel_2160699.svd#tw_link_widget
"Men är det bara det där året som räknas när mamman är hemma med det nyfödda barnet?"

Så låter det när Roberto vågar i frågasätta den heliga svenska, världsbästa föräldraförsäkringen. Jag har många gånger undrat vad som hände med de resterande 17 åren man har föräldraansvar för ett barn? Det är kanske så att nu när Staten samlat in nästan alla 1-åringar i förskolan, så finns det bara kvar ett år hemma med föräldrarna. Ett år där kvinnor fortfarande är ojämställda, undertryckta och missgynnade på arbetsmarknaden.

Så nu måste Staten in och fixa till det lite, tvångsfördela detta enda, sista året föräldrarna har barnet, så att samhället blir som Staten tänkt. Är det fler som jag som får en lite oroande känsla av att helst skulle Staten haft barnen på en gång? Så att de aldrig kan förstöra mammornas karriärer och inflödet av skattepengar? För det är väl så att det är Statens egna, välutbildade pedagoger som barn behöver och inte ignoranta föräldrar...

Staten har lyckats övertyga det svenska folket om "den svenska förälderns oduglighet". Kanske därför epitet som "generös" och "världsbäst" ofta används när politiker beskriver den välutbyggda barnomsorgens förträffligheter.
Men hur generöst är det att erbjuda föräldrar endast 1/18 möjlighet att påverka, uppfostra, älska, vägleda och hjälpa de barn som man själv önskat, burit och fött? Behöver barn bara 1/18 av sina föräldrar?

Hur kokar man en groda?

Tror de flesta vet, men för er som aldrig hört....lägg den i kallt vatten höj långsamt temperaturen och grodan kommer aldrig märka vad som hände. Detta beskriver väl den familjepolitik vi fört i Sverige de senaste decennierna. Allteftersom vi satsade mer och mer på den svenska välfärden krävdes det att man övertygade föräldrarna om att deras barn behövde pedagogik mer än tid och närhet till föräldrarna. Vi skapade "världens bästa förskola" och pga av detta är den nu omöjlig att förändra eller kritisera. Vi har långsamt abdikerat vårt föräldraskap, staten sköter det bättre säger dom. Istället för att slåss och försvara rätten om tid och mer tid med barnen gör man nu motsatsen.
Man står på barrikaden och försvarar rätten att få arbeta (samt ömt vårda) 40 timmars veckor. När ett parti i Sverige föreslår att vi begränsar tiden som barnen skall vara borta från sina föräldrar och dessutom lovar att kompensera de ensamstående föräldrar detta kan vålla ett problem för. Då blir det ramaskriiiiii, och föräldrarna håller sina 40timmar kramaktigt i armarna och är livrädda att de skall tas ifrån dem.......så har man kokat en groda.

Vårdnad lockar

http://etc.se/blogg/17572/lockad-av-vardnadsbidrag

Bidrag lockar inte så mycket. Men vårdnad lockar definitivt - och möjligheten att själv fostra sina barn. Det handlar inte om att glida iväg från arbetslivet utan att glida in i livet självt! Barnen är det främsta i livet - det mest kompetens- och personlighetsutvecklande som finns. På hemmamarknaden utvecklas man tillsammans med barnen, hittar harmonin i livet, lär känna sig själv på djupet. När man sedan, när tiden kommer - återgår till "bortamarknaden", är risken för att bli utbränd mindre. Man har lärt sig att bekräftelsen ligger inte i vad man gör, utan i vad man är. Och jag är mamma. Med ett självförtroende och en styrka som bara en kvinna som själv vågat fostra sina barn kan ha.
Den största kvinnofällan har staten skapat. Där 1000-tals kvinnor sliter ut sig i vårdyrken för att tjäna in skattepengar så att staten kan subventionera deras barnomsorg. Om de hade tjänat 400 000 om året hade det kanske lönat sig - för samhället åtminstone. Men kvinnorna tjänar inte 400 000 om året, och det lönar sig inte vare sig för dem, samhället eller allra minst för barnen.
Jag ser fram emot ett Sverige där vård av barn uppskattas och värderas för det arbete det är - även om det sker i eget hem och av egna barn. Vårdnadsbidraget är ett litet, litet steg i rätt riktning mot ett mer familjevänligt och humant samhälle. Ett samhälle där kvinnor har friheten att vara mammor - på riktigt.

Värdet av mänsklig omsorg

Nu går attackerna på vårdnadsbidraget igång igen. Alla ska gå i förskolan. Inga undantag. Alla barn är lika. Det visar man klart och tydligt eftersom det är den och bara den som skall subventionerar.

Var är forskning på att förskolan är det som är bäst? Detta känns mer som ett stort experiment där vi börjar ana konsekvenserna. Idag sköljer en våg av våld bland ungdomar över oss, undomar mår sämre psykiskt och fler och fler försöker att begå självmord. BRIS rapporterar att barnen skriker efter föräldrar som bryr sig, Barnombudsmannen rapporterar att fler och fler föräldrar har svårt att knyta an till sina små. Flest ungdomar går idag på de Individuella programmen på gymnasiet för de klara inte av de "vanliga" linjerna och av dessa misslyckas majoriteten. Polisen tror inte att mer resurser kommer hindra de allt grövre brotten, bara föräldrarna kan. ÄNDÅ håller (s) fast vid att mer tid med barnen när de är små kan bara skada dem (och arbetslinjen förstås). De behöver pedagoger inte föräldrar.

Detta är helt absurt!

Barn behöver närhet, känna att de är nummer ett i sina föräldrars liv, att de kommer före karriär och andra intressen. Då kan de växa upp med en god självkänsla och känna att de är någon som betyder något, de kommer kunna känna empati och kärlek för andra.

Vi forskar på allt möjligt i Sverige men inte på konsekvenserna av förskolan. Kan den tidiga separationen från föräldrar vara en bidragande faktor till den ökade psykiska ohälsan och det ökade våldet? Staten vill inte veta för det finns en VIKTIGARE agenda, det ser vi klart och tydligt i artikeln, jämställdhet, arbetsmarknaden och förvärvsarbete (och glöm inte löneutvecklingen). Därför subventionerar man bara förskolan och är så rädd för vårdnadsbidraget. Vårdnadsbidraget är ett verktyg som kan hjälpa föräldrar att känna efter och bedöma när deras barn är redo att starta förskolan. Detta är en fantastisk möjlighet att se varje enskilt barn och fatta beslut efter var barns behov istället för att anta att de alla är stöpta i samma form och reagerar på samma sätt vid en tidig start i förskolan. Kanske kan de då starta vid två eller tre års ålder och på så sätt ge barnen en mer hälsosam start i livet.

Till sist, om vårdnadsbidraget är en kvinnofälla för att det är flest kvinnor som väljer det, så borde alla förskolor i hela Sverige också klassas som kvinnofällor. Allt handlar om hur vi värderar omsorgen om andra människor. Vänligen

Therese Murphy
ordförande
Haro, Riksorganisationen för Valfrihet, Jämställdhet och Föräldraskap

Ja till vårdnadsbidrag

Angående artikeln Partierna svänger om vårdnadsbidrag i Lund.

Tack till de kommuner som beslutar att införa vårdnadsbidraget. Det visar på respekt för medborgarnas uttryckliga önskan om stärkt valfrihet och mer tid för barnen. Haro gläds med många, många föräldrar och barn, men önskar att alla fick möjligheten. Det är helt ofattbart att man kan motsätta sig denna reform i en tid när barn och ungdomar helt tydligt uttalar och visar att de vill ha mer tid med sina föräldrar.

Det är dessutom en viktig, om än otillräcklig, jämställdhetsreform, med ett försiktigt erkännande av det värdeskapande arbete det är att ta egen omsorg om barn.

Vårt samhälle bygger sedan länge på en rationalistisk utopi, där nära, kärleksfulla relationer och småskaliga, personliga visioner har fått stå tillbaka för kallt kollektivistiskt och likriktande vinsttänkande.

Låt oss gemensamt sträva efter ett människovänligt samhälle. Vårdnadsbidraget är en början.

Klicka på Äldre inlägg för att läsa fler bloggar från Haro om vårdnadsbidrag, familjepolitik och jämställdhet.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_767771.svd#articlecomments
Inom familjepolitiken råder inga som helst liberala, marknadsmässiga lagar. Den är genomsocialiserad! Tänk om de som gav omsorg och fostran åt barn faktiskt konkurrerade på lika villkor: staten, som vill få nya, välfungerande och välutbildade medborgare till produktionen, fick betala för detta, och föräldrar likväl som förskolor fick lämna in anbud. Då kan vi börja tala om arbetslinje. En hel sektor inom barnomsorgens område är idag helt osynliggjord – föräldrarnas egen insats.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_718633.svd#articlecomments
På SvDs Brännpunkt diskuteras föräldraansvar. Läs om Haro och vår kamp för att få mer tid för barnen!

Det skrivs och tycks mycket om vårdnadsbidraget just nu. Här kritik för det urvattnade förslag som nu föreligger: http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=146763

Borgström och Sahlin tar kamp mot vad de ser som regeringens jämställdhetsorättvisor. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=723810

Haro har tagit strid för en barnvänlig jämställdhet i över 25 år. Vi har inte sett röken av stöd från socialdemokraterna, för kvinnors val och för föräldrars önskan att ta omsorg om sina barn. De talar hånfullt om oss hemmaföräldrar som en rest från 50-talet. I takt med att de har byggt ut föräldraförsäkringen och förskolan har de gjort det mer och mer omöjligt för familjer att leva på en lön. Förskolan har därmed blivit ett tvång för att få del av samhällets stöd för barnens omsorg.Usel familjeekonomi är ofta ett värre problem än enskilda kvinnolöner. I Haro vill vi att hemmaförälderns arbete ska värderas ekonomiskt av samhället. Det skulle förbättra familjeekonomier och det skulle göra den hemmavarande föräldern mindre ekonomiskt beroende av sin medförälder. Ensamstående föräldrar skulle mycket väl kunna få extra stöd för att också ha möjligheten att vara hemma med sitt barn. Även det är en politisk viljeakt.Det finns gott om välavlönade kvinnor i samhället, och det finns hemmapappor som inte tjänar ett öre. Problemet är inte per automatik könsbundet. Men eftersom det är flest kvinnor som väljer att förvärvsarbeta i mindre utsträckning, eller inte alls, medan barnen är små, så är detta en viktig jämställdhetsfråga. Även beträffande jämställdhet mellan kvinnor. Här är vi inte i närheten av någon rättvisa när man talar om lika lön för lika arbete. I den kvinnodominerade förskolan har alla åtminstone lön. Mycket tyder på att de båda arbetsinsatserna är likvärdiga, då hemmaföräldrars barn inte på något sätt utvecklas sämre än de barn som går i förskolan.Det uppdrag som ligger i samhällets intresse är att små barn lotsas till skolåldern på ett förtjänstfullt sätt. Vem gör det bäst - föräldrar eller förskolan? Härom tvistar de lärde. De senaste stora studier som gjorts på området visar på fördel för hemmaföräldrar. Men endast förskolan tilldelas medel att utföra uppdraget. Det är en jämställdhetskatastrof av stora mått. Massor av kompetenta kvinnor och män som i kraft av sitt föräldraskap borde tas till vara i den viktiga uppgiften, att ge barn en trygg och bra start i livet, tas inte till vara. De som försöker står helt utan ersättning för sin insats.Familjeekonomin är en viktig fråga för kvinnor, antingen hon är den som är hemma mer eller den som jobbar utanför hemmet för att försörja familjen ekonomiskt. Barnens bästa kommer först. Är det föräldrarna eller staten som ska bestämma vad som är barnens bästa? Borgström och Sahlin talar som om de förde alla kvinnors talan. När ska vi som i deras vision är helt marginaliserade få komma till tals?

Karin Yngman, Ledamot av Haros riksstyrelse

Arbetslinjen

http://sydsvenskan.se/opinion/kortsagt/article285303.ece
Hur kan en liberal opinionsbildare underlåta att se att inom familjepolitiken råder inga som helst liberala, marknadsmässiga lagar. Den är genomsocialiserad! Tänk om de som gav omsorg och fostran åt barn faktiskt konkurrerade på lika villkor: staten, som vill få nya, välfungerande och välutbildade medborgare till produktionen, fick betala för detta, och föräldrar likväl som förskolor fick lämna in anbud. Då kan vi börja tala om arbetslinje. En hel sektor inom barnomsorgens område är idag helt osynliggjord – föräldrarnas egen insats.

Karin Yngman